Sida 150
»En rival!» afbröt hon honom häftigt; »en rival... han, min fosterfar!»
»Ja, Amanda!»
»Omöjligt!»
»Jo, min älskade! . . . Det är icke gerna tänkbart att han, som dagligen haft dig för sina ögon, skulle kunna undgå verkan af den makt, du utöfvar på alla . . . Hvem vet, om han inte redan för långese’n utkorat dig till sin brud!»
Den öfverraskade flickan lutade sin panna mot sina händer. 1 början hade hon mycket svårt att vänja sig vid den nya tanke, som nu så oförmodadt meddelats henne; men ju mer hon hvälfde den i sitt hufvud, desto klarare blef den, och slutligen trodde hon sig, understödd af den fina instinkt, som är qvinnan medfödd, hafva upptäckt åtskilligt hitintills oförklarligt i Alms uppförande mot henne.
»Ja, Amanda,» återtog den unge mannen, »han älskar dig, och det är denna kärlek som gör honom orättvis mot hvar och en, som vågar bringa dig sin hyllning... Men mycket måste ursäktas kärleken, och derför bör du förlåta honom, liksom jag redan förlåtit honom för de grundlösa tillmälen, han kunnat gifva mig . . . Kom ihåg hyad du är skyldig honom, kom ihåg att det är han, som ryckt din barndom undan elände och förderf, att det är han som gifvit dig uppfostran, bildning och allt, som bidragit till höjandet af ditt värde så väl i egna som i verldens ögon! ... Du har honom att tacka för din lycka, och hvad är naturligare än att han nu vill hafva dig att tacka för sin! . . . Ja, Amanda, blif du hans brud, hans maka, och sök genom kärlek och ömhet betala honom din stora skuld! .. . Jag, som aldrig kan afstå från min kärlek till dig, ty förr afstode jag från lifvet, jag skall lida gränslöst, tyna af till en skugga och snart dö som en förklingande ton, sedan den hand, som gaf strängen rörelse och ljud, dragit sig bort och försvunnit. . . Ack, Amanda, jag .. . jag . . .»
Den annars så stådige och ungdomsfriske krigarens röst började verkligen ljuda som en förklingande ton, och han vände sig bort, förmodligen för att dölja sina tårar.
Det finnes visserligen äkta perlor, men ännu flere oäkta. Samma är förhållandet mellan de sanna och falska tårarna.
Husarlöjtnanten förstod sig bättre på saken än kammar-skrifvaren.
Källa: Project Runeberg ·
