Sida 176
helig vördnad. O, hvarför blef denna höga känsla lika flyktig som champagnens perlor!
»Ser du,» fortfor Amanda, »ända frän mina första är älskade jag sängen och poesien. . . Ack, hur har jag ej hänryckts af Stagnélii sånger!»
»Du har då läst Stagnélii sånger, dessa varma, glödande sånger!» ropade löjtnanten, hvilken likväl icke läst mer af Stagnelius, än »Flickans monolog», som börjas med: »Ned från himlaranden Blunden» etc. och »Dialogen», som biledes med: »Sköna flicka, nöjets altar» etc., samt »Glädjeflickan i Rom».
»Ja, jag har läst dem, sjungit dem, deklamerat dem!»
»Du kan då äfven sjunga och deklamera?»
»Ja, detta har varit min högsta glädje . .. Vill du att jag skall deklamera något för dig?»
»En kyss på din fot för hvarje ord du deklamerar, gudomliga flicka!»
»Du har läst Sigurd Ring?» frågade Amanda, i det hon reste sig upp.
»Ja visst... en härlig elegi!» svarade löjtnanten obe-sväradt.
»Sigurd Ring är ett sorgespel,» rättade flickan.
»Ja, så är det... jag tänkte på att. . . Ack, deklamera, deklamera, ljufva Amanda!»
»Detta sorgespel väckte min första håg för teatern,» sade hon; »hvad det är skönt! Hvad det är storartadt!»
»Deklamera! Låt mig sluka ljudet af din sköna röst!»
»Du kommer väl ihåg scenen emellan Gerda och Hilma. . . tycker du om den?»
»Jag är förtjust uti den!»
»Jag minnes nu icke allt, men något dock, ty detta kan aldrig gå ur mitt minne . . . Hör först hvad Gerda, den elaka fostermodern, säger:
»När en gång bålet eller grafvens maskar Vår kropp förtärt, då äro vi förbi.
Med sista sucken bortgår ock vår själ,
Som rök i vädret, och till aska bytes Det bröst, som fordom lågade så ömt.»
»Bravo, bravo!» ropade åhöraren, klappande händerna af alla krafter.
Källa: Project Runeberg ·
