Sida 177
Amanda betraktade något förvånad sin älskare.
»Det var den elaka fostermodern, som talade,» sade hon; »men hör nu hvad den ädla Hilma svarar:
>Du skämtar, Gerda! — Har du aldrig älskat Och aldrig lidit? — Hjertats minsta känsla Är starkare än graf och bil och urna.
Har du förgätit hvad i forna dagar Med dygdens tårar barnet du förtäljde,
När lekande med blommor på ditt sköte,
Det såg till andars blåa rike opp ?
0 nej; den eld som i vårt inre flammar,
Som oss förtär i vällust och i plågor,
Den släckes ej af jordens eld; den leker
1 nattens lugn kring ättehögen än;
Den nalkas, suckande, i töcken svept,
Vid stjemors ljus, de dyra föremålen.»
»Skönt, härligt! Bravo, bravissimo!» jublade löjtnanten och tryckte tjuserskan hårdt till sitt bröst.
»Tack, Gustaf!» yttrade Amanda, nära att qväfvas i hans famn; »åt Hilma bör du applådera.»
»En skål för din älsklingsskald! En skål för Stagnelius!» ropade den alltid uppmärksamme värden, fattande champagneglaset.
»Ja, för honom!» instämde Amanda och höjde sitt med de många perlorna i; »för honom, som qvad så himmelskt under det de jordiska qvalen söndersleto hans bröst!»
Hon läppjade på glaset och ville sedan ställa det ifrån sig.
»Amanda,» hejdade henne värden, »för honom, som sjöng så djupt, måste du dricka djupt!»
»Mitt hufvud är så underligt,» svarade Amanda något drömmande och vidrörde sin panna med ett finger; »jag tycker, att bilderna röra sig på väggen der.. . Men du har rätt, Gustaf,» tillade hon lifligare; »i botten för Stagnelius !»
Och derpå tömde hon champagneglaset till botten.
Det sköna paret återtog ej sin plats vid bordet, utan vandrade kring salen med armarne om hvarandras lif.
»Chevaleriets lysande dagar!» yttrade Amanda, stannande med sin älskare framför bilden af en riddare, hvilken i
Källa: Project Runeberg ·
