Sida 178
fyrsprång och med utsträckt lans rände emot en eldsprutande drake. »Gustaf, jag ville se dig på den stolte springaren jaga fram i striden... jag ville se dig i din granna uniform, hvad du måste se ståtlig ut! . .. När, när, min ädle riddare,» ropade hon med oupphörligt tilltagande svärmeri, ännu mer uppjagadt af champagnens glödande verkan, »när störtar du mot draken för din Amandas skull?. . . Amanda står bredvid med hopknäppta händer och beder till helgonen om seger för dig .. . Ha, min Sankt Göran, du är redan i striden I... Du tumlar om med den rysliga draken ... jorden darrar under de vilda slagen . . . luften fylles af lågor och blod ... se hvilka giftströmmar ur drakens blodröda gap ... se hur solen förmörkas .. . Tappre Sankt Göran, försvara dig!... Strid! Segra!... Amanda beder... Ah, riddaren falleri... Han förblöder!... Han dör!.. . Arme Sankt Göran! Arma Amanda! . . . Mitt hufvud brinner!... Hvar är jag!»
Med blossande kinder lutade hon sig emot den unge mannen, som skyndade att omsluta henne med sina armar.
Semeles gudomlige son hade med sin thyrsus, den af vinrankor omflätade stafven, smygfsig in i Gracernas dansande ring, och den unga flickan, ovan vid den yrande dansen, kände sina sinnen förvirras.
Amandas riddare, hvars hufvud vinguden äfven vidrört, men icke hunnit förvirra, ledde sin dam ur riddarsalen in i de rum, hvarifrån de kommit, och de stora dörrarna till-slöto sig efter dem begge.
Strax derefter inträdde samme betjent, som dukat bordet. Roflysten kastade han sig öfver qvarlefvorna af den rika supén och, nickande åt riddersmännen omkring honom, tömde han glas på glas. Deremellan spetsade han öronen och lyssnade, med ögonen fästa på de stora tillslutna dörrarne. Han lyssnade länge till de underbart sköna, ehuru mycket fantastiskt sväfvande tonerna af den unga flickans röst, som i något af de innersta rummen sjöng en glödande kärlekssång, med hvilken förenade sig ackorderna på ett piano; men det låg någonting ojemt, oredigt i dessa ackord, hvilket röjde att handen, som anslog dem, saknade sin vanliga säkerhet. Tonerna tycktes sväfva omkring åt alla håll liksom blombladen, när de, af någon våldsam hvirfvelvind ryckta från stjelken eller blomkronan, strös ut i rymden och försvinna.
Källa: Project Runeberg ·
