Sida 179
Sången aftog allt mer och mer, och slutligen förklingade den med ljudet af en döende näktergal.
Betjenten, hvilken icke mer hörde något och derför trodde sig kunna vara ostörd i sitt lofliga värf, förde nu en nyuppslagen butelj till sina läppar och nickade dervid åt de gamla riddarne; men denna gången drack han ej, ty han såg tydligt, huru den ena skuggan efter den andra uppsteg öfver riddarnes gestalter och anleten.
Denna syn förskräckte honom, ty han kom ej att tänka på, att den klara aftonsolen började skrida ned bakom de vestra skogstopparne. Deremot erinrade han sig ganska väl, att det plägade spöka i den gamla riddarsalen, och han stälde darrande ifrån sig vinbuteljen.
Riddarnes ansigten blefvo allt mörkare och mörkare.
Betjentens förskräckelse tilltog allt mer, hans ben skälfde och kallsvett öfverhöljde hans panna, ty det tycktes honom som hade de gamla riddarne uppstämt en aftonhymn, hvilken klagande brusade från riddarsalens fyra sidor.
Ja, det var de som sjöngo, och hymnen var:
»O, att solen skall gå ned, när hon är skönast!»
Adertonde KAPITLET.
En flyktig solens stråle.
Men eviga voro dock ej de skuggor, som betäckte de gamle riddarnes anleten, och evig ej heller nattens mörka mantel, som öfverhöljde deras glänsande rustningar. Solen, evigt gammal och evigt ny, strålade redan högt öfver östra skogstopparne hvilka ännu prunkade med det guld, som dagens drott strött omkring sig på sitt lysande kröningståg, och öfverallt, hvar den skred fram, mötte han tillbedjande blickar och glädjestrålande anletsdrag.
Men mest bland alla strålade den unge, ståtlige husar- • officerens ansigte, när han trädde ut genom den höghvälfda
Källa: Project Runeberg ·
