Sida 180
herrgårdsporten och satte sina saffiansbeklädda fotter på gårdens fina, af daggen lindrigt berörda sandgångar.
Honom till mötes hastade samme betjent, hvars fruktan för spöken vi den sistförflutna aftonen bevittnat.
»Hör noga på hvad jag befaller dig!» yttrade löjtnanten till den bugande tjenaren; »du plundrar på ögonblicket trädgårdsrabatterna på deras vackraste blommor. . . Dessa blommor uppfäster du sedan i kransar ocli guirlander rundt omkring ekopaviljongen i trädgården ... De skönaste krukväxter, du i hast får tag uti, låter du föra in i samma paviljong och uppställer dem så, att de bilda ett slags blomsterskärm omkring kaffebordet, hvars servis måste vara värdig en drottnings dejeuner. . . Allt detta skall vara i ordning till dess jag kommit tillbaka, ty jag begifver mig nu till stora orangeriet.»
Efter utfärdandet af denna befallning gick löjtnanten in i trädgården och försvann snart mellan häckarnes rika löfverk.
Den af första våningens långa fönsterrader, som vette åt öster, eller åt parken och trädgården, undanskymdes nästan hel och hållen af kastanjers och lindars lummiga kronor, emellan hvilka här och der en reslig engelsk gran vaggade sina något glesare grenar. Derför, när solstrålarne af förlåtlig nyfikenhet ville titta in uti något af dessa fönster, valde de helst granarne, emedan dessas kronor icke voro så envist ogenomträngliga som löfträdens.
Äfven denna morgon dansade en den klaraste solstråle genom granarnas blekgröna barr och ledsagades från gren till gren af sjungande trastars festliga välkommen. Solstrålen smekte och kysste sina små älsklingar, men skyndade sedan mot fönsterrutan, förmodligen längtande efter någon större och dyrbarare vän, åt hvilken den kunde meddela sin glans och sin himmelska glädje.
Det väna himlabarnet upptäckte genast ett glänsande mahognybord med åtskilliga små silfverpjeser, tillhörande en rikligen försedd toalett; men kunde naturligtvis icke spegla sig i den granna toalettspegeln, emedan denna såsom vanligt var vänd inåt rummet. Ingalunda sorgset deröfver, hoppade himlabarnet öfver spegeln, men studsade i detsamma förskräckt tillbaka, ty det hade mött den slocknande blicken från en flickas bildsköna, men dödsbleka ansigte.
Källa: Project Runeberg ·
