Sida 181
Flickan med det dödsbleka ansiktet var klädd i en mörkgrön rock, hopknäppt ända upp till halsen. Med venstra handen sökte hon sammanhålla sitt långa lösta hår, och i den högra höll hon en kam af sköldpadd; men som de begge marmorhvita händerna äfven syntes lika orörliga och kalla som marmorn, så var det föga hopp om att sköldpaddskammen kunde uppfylla sin bestämmelse att ordna det glänsande svarta håret, och detta hopp slocknade alldeles, när begge händerna släppte sina tag, hvarvid kammen föll ned på mattan och håret utefter den unga flickans venstra sida.
Nu närmade flickan sitt ansigte intill spegeln, liksom ville hon i glaset på möjligaste nära håll granska de bleka anletsdragen.
Men hastigt, och liksom hon blifvit förskräckt af någon hemsk syn i spegeln, reste hon sig upp, vände spegelglaset mot fönstret och försvann sjelf i bakgrunden af kammaren.
Solens barn blef då på glaset varse några ljusa perlor, hvilka det skyndade att tillegna sig, och log dervid så himmelskt skönt som man föreställer sig att englarne le, när de upphemta ångerns tårar ur den dödliges öga.
Nu nalkades å nyo den bleka flickan fönstret och öppnade det, hvarvid hon åt den inströmmande morgonluften anförtrodde några suckar, djupa som vågens, när stormens vinge klyfver dess barm.
Derefter ilade hon återigen från fönstret och gick med stora steg fram och tillbaka i rummet, än vridande händerna, så att dessa blefvo röda som blod, och än slitande sitt långa, yppiga hår, så att händerna mörknade af de lockar, hvilka, lösryckta från den sköna hjessan, snott sig om hennes fingrar och lågo qvar, sedan händerna släppt den glänsande flätan.
I detta ögonblick förlorade solstrålen sin gyllene glans. Var det väl ett moln, som ilade förbi solen, eller hade kanske solstrålen bleknat vid åsynen af denna smärtans och lidandets bild?
Vid ett tillfälle hejdade flickan sin oroliga gång och höjde sig på tåspetsarne. Derefter nalkades hon med skuggans lätta fjät det öppnade fönstret, stannade der och lyssnade.
Hvad var det hon lyssnade åt?
Källa: Project Runeberg ·
