Sida 204
Tvänne halfnakna figurer närmade sig nu hufvud-mannen, af hvilka den ene ledde fram den andre.
Han, som framleddes och benämdes Stenbocken, var en lång, mager gestalt och hade, dömd för röfveri å allmän landsväg, tillbragt omkring tio år på Carlsten, med utsigt att äfven få tillbringa sin öfriga tid derstädes. Han hade varit stenhuggare, och deraf hans tillnamn.
Den ledande brodern eller lumpsamlaren var något mindre till växten, men lika mager som den förre. Äfven denne var dömd till lifstids fästning för enahanda brott.
»Hvaruti består Stenbockens förbrytelse?» frågade ordföranden.
»1 går eftermiddag stal han fyra tandprofvare * från en af kamraterna,» svarade åklagaren.
»Afskyvärdt! Bofaktigt!» beskärmade sig den hederlige ordföranden.
»Bofaktigt 1» instämde de lika hederliga bisittarne.
»Hvad har du att anföra till ditt försvar?» frågade ordföranden den tilltalade.
»Jag bestrider,» genmälde denne tvärt.
»Ingenting annat,» yttrade ordföranden; »har du ingenting annat till ditt försvar, din skälm?»
»Känd sak så god som vittnad,» anförde åklagaren.
»Herrar ledamöter af den höglofliga hvalffätten,» tog hufvudmannen å nyo till ordet; »är den tilltalade skyldig eller oskyldig?»
»Skyldig,» svarade bisittarne med en mun.
Derefter vände sig ordföranden åter till den anklagade:
»Att stjäla från kamrater är detsamma som att stjäla från sig sjelf,» sade han, »och att stjäla från sig sjelf är den enda stöld vi erkänna... Du förhärdade syndare ... du har gjort dig skyldig till ett svårt brott.»
»Ja, ja!» mumlade de församlade med en ifver, som • röjde, att delinqventen icke var bland dem, för hvilkas skull man lägger fingrarne emellan.
»Tyst!» befalde ordföranden, »stören ej mitt konsistorium!» **
Några minuters djup tystnad rådde i den hemska hålan, hvarefter hufvudmannen åter höjde sin stämma till ett så lydande utslag:
* Knallar.
®* Hufvudet, när det öfverlägger och besluter sig till något,
Källa: Project Runeberg ·
