Sida 205
»Som Olof Frisk, den der ock Stenbocken kallas, är öfverbevisad om att förliden gårdag hafva från en kamrat tillgripit fyra tandprofvare, alltså, och i förmågo af första kapitlet första paragrafen hvalflagen, dömes han att mista huggknubben *, sig sjelf till straff och androm till varna-gel.»
Ett sorl af knotande röster höjde sig i hvalfvet.
»Bara mista huggknubben!» mumlade en.
»Skall han inte undergå hvalfstraffet?**» mumlade en annan.
»Jo, så står det i första kapitlet första paragrafen hvalf-lagen,» tillade en tredje.
»Hvem vågar mucka här?» röt hufvudmannen, i det han slog träklossen i stengolfvet så att det gaf eko i hvalfvet; »hvem vågar föreslå hvalfstraffet, och hvem kallar huggknubbens förlust för bara?. . . Veten I då inte, att första kapitlet första paragrafen undergått en förändring, och att det är jag som gjort denna förändring? Och är inte lifvets förlust det svåraste straff man kan tänka sig?.. . Hvad behagas, mine herrar!»
Den knotande oppositionen fortfor ännu, hvilket bevisade, att bisittarne icke delade sin ordförandes tanke i denna sak.
»Fram med perukmakaren!***» ropade hufvudmannen; »hvem är perukmakare för veckan?»
En af fångarne framträdde, bärande en lång spjäla af halfqvarters bredd.
»Jaså, är det du,» yttrade ordföranden, mönstrande något föraktligt bödelns gestalt; »du är en dålig perukmakare . . . När du i förgår skulle knipsa Snickar-Olle, högg du så, att han sprang upp och skrek . .. Har du nå’nsin sett en hufvudlös springa upp och skrika?. .. Vet du, hur det gick med Dyringen, som var perukmakare i Upland för många herrans år sedan? ... Jo, en gång, när han skulle taga knappen f af en arm satan, gjorde han tre hugg, utan att knappen gick af. .. Då befaldes Dyringen att sjelf lägga
* Hufvudet, det lekamliga.
•* Förklaringen deraf ses framdeles.
**• Bödeln.
-j- Nacken.
Källa: Project Runeberg ·
