Sida 210
till varnagel, och thetta med rätta, såsom kunglig hofrätten skrifver.»
Ett rop af förskräckelse från den dömdes läppar följde på denna dom, och ett sorl af ovilja hördes från alla sidor af församlingen, hvilket allt syntes bevisa, att detta slags försköning till lifvet ansågs för vida svårare än sjelfva döden.
»Mitt hjerta lider, men rättvisan måste ha sin gång,» utlät sig ordföranden med rörd stämma.
»Nej, nejl» ropade några röster.
»Orättvist! Olagligt!» skreko andra.
»Mina barn,» suckade ordföranden, »ingen lider djupare än jag, och jag ville hellre bli kittlad med piprensaren * än afkunna en sådan dom . . . men domen måste gå i verkställighet, och derför fram med bundtmakaren **.»
En fånge, som vid denna anmaning trädde inom ringen, släpande efter sig ett långt rep, lade ena handen på den dömdes skuldra.
»Hjelp, hjelp, kamrater!» skrek denne och sökte befria sig från den ovälkomna handen; »hufvudmannen har alltid legat i kompani med Stenbocken och lumpsamlaren emot mig, och det för att jag alltid haft ögonen på dem, ty jemt ha de smussel sinsemellan, och jag har länge märkt, att de ha för sig något, som de icke vilja lägga fram i dagen för oss andra ... De frukta mig, och derför vilja de min undergång . . . Rädden mig, kamrater!»
»Olycklige broder!» beklagade hufvudmannen med fortfarande mildhet; »det gör mig ondt, har jag sagt, men rättvisan måste ha sin gång.»
Det allmänna missnöjet med domen, långt ifrån att lägga sig vid hufvudmannens milda tilltal, antog allt mer och mer en hotande karakter.
Hufvudmannen uppreste sig nu från sitt säte och, kastande omkring sig trotsigt utmanande blickar samt svängande träklossen öfver sitt hufvud, höjde han nu sin röst:
»Skurkar. . . när skall det en gång lyckas mig att få lag och rätt gällande ibland eder! .. . När jag dömer strängt, så tycker man, att det är för mildt, och när jag straffar mildt, så anser man det för strängt... Tyst! befaller jag,
* Huggen med knif.
** Profossen.
Källa: Project Runeberg ·
