Sida 331
»Naturligtvis för att råka er,» svarade Alm, bittert gäckande.
»Ha, min herre I»
»Det förvånar mig,» fortfor Alm; »att icke redan er egenkärlek låtit er förmoda det. De många intressanta äfventyr ni haft med henne borde ju förklara allt.»
»Ni förolämpar, ni sårar mig!»
»När blef löjtnant Räyel en känslig, en sårbar menniska?»
»Herr revisor!»
»Jag sårar dock icke i hälen, såsom ni.»
»Ah, det går för långt!»
»Hvad är det som går för långt?»
»Er bitterhet, ert grymma hån, min herre!»
»Ni medger då att, om ni hyste den förmodan att hon för er skull återvändt till Sverige, detta vore ett bittert, ett grymt hån?»
»Jag förstår er icke.»
»Ni vill icke förstå mig. .. dock, ert missförstånd bekymrar mig föga.»
»Ni vill då icke gifva mig någon upplysning om orsaken till hennes ankomst?»
»Hvad rättighet har ni att begära upplysning om henne?»
»Besynnerlig fråga, min herre!»
»Hvaruti ligger det besynnerliga?»
»Det är er troligtvis icke obekant...»
»Hvad?»
»Att jag... att jag måste vara intresserad af allt som angår henne.»
»Ja visst... jag kunde höra det på ert samtal med era bordskamrater... Lugna er, herr löjtnant, jag förstår er bättre än ni vill förstå mig... Ni vill, med stödet af en nedrighet eller på grunden af ett brott, bygga er en rättighet, en rättighet att förfölja och plåga denna unga qvinna, hvars enda förseelse förhåller sig till hennes öfriga ädla egenskaper som sandkornet till himlens stjernor.»
»Ni förkrossar mig!» utbrast löjtnanten, kastande sig ned på bänken bredvid Alm, under åtbörder af sorg och nästan förtviflan; »jag förtjenar all den förödmjukelse ni bereder mig! . . . Min lättsinnighet bringar mig i förderfvet!»
Löjtnant Räyel var, såsom vi redan erfarit, en af dessa karakterer, hvilka, ehuru deras lefnad är en ständigt fort-
Källa: Project Runeberg ·
