Sida 359
klädde sin egare synnerligen väl. Men han var myckel fryntlig och språksam, bjöd på snus och tuggtobak till högei och venster samt tycktes, med ett ord, vara själen i hela det landtliga sällskapet.
Tkettiosjette kapitlet. 'Uti paviljongen.
Framför en stor engelsk flygel, rikt belagd med guld och perlemor, satt Amanda. Hennes fingrar lekte med tangenterna, öfverträifande dem i bländande hvithet, och de skönaste melodier, de rikaste ackorder, döttrar af en eldig fantasi och ett fridfullt hjerta, fylde den lilla, men furstligt inredda salongen.
Ett buller hördes vid dörren till tamburen, och Amanda, lemnande tangenterna, vände ansigtet mot dörren, på hvars tröskel visade sig hennes kammarjungfru, en ung och ganska' nätt flicka.
»Hvad vill du, kära Marie?» frågade den sköna matmodern.
»Jag ville höra efter, om mamsell befalde något,» svarade kammarjungfrun.
»Jag har ju ej ringt, min flicka... du har något annat på sinnet.. . hvad vill du?»
Kammarjungfrun, synbart förlägen, framstammade några obegripliga ord.
»Du är missnöjd för det du icke fick fara till Drottningholm med de öfriga,» återtog Amanda.
»Ack ja, det skulle ha varit så roligt så .. .»
»Och du hade hjerta att lemna mig allena hemma?»
»Ack nej... men jag tänkte, att när presidentens vagn kommer tillbaka med betjenterna, så om jag då finge gå fram till slottet, för det skall bli ett så grant fyrverkeri i afton och alla de kungliga äro ute.»
Källa: Project Runeberg ·
