Sida 360
»Du får det, Marie... I dag vill jag, att alla skola vara lika glada som jag.»
»Ack, hvad det var roligt!»
»Tyst! .. . hörde du ej ljudet af en galopperande häst?» frågade Amanda lyssnande.
»Jo, det kommer visst främmande.»
»Då är det säkert han!» ropade Amanda, uppstigande från pianot; »det är revisor Alm . . . han for då landvägen, i stället för sjöledes, såsom han skref med budet.»
»Den fula karlen!»
»Ar min fästman,» svarade matmodern leende.
»O, min Gud! Mamsell narras bara... han med det stygga ärret på kindbenet...»
»Blir min man om några veckor,» yttrade Amanda och det nied en ifver, liksom vore det ett synnerligt nöje för henne att sjclf cklatcra förhållandet; »skynda dig ned och ta emot hästen . . . det skall bli straffet för din oartighet mot den ädle ryttaren.»
Den förvånade kammarjungfrun lemnade hastigt salongen.
Amanda skyndade ut på balkongen med strålande ögon och de vackraste rosor på kinderna.
Hela vestra horisonten liknade ett eldliaf. Det var den nedgående, augustisolens afskedsblick åt jorden.
Amandas ögon sökte gården och upptäckte snart en löddrig, hårdt flämtande häst, hvilken stod bunden vid trädgårdsgrinden. Hennes blick mulnade, och rosorna bleknade på hennes kinder, ty det schabrak, som den bundne hästen bar, var alldeles för grant och lysande för att kunna tillhöra en civil tjenstemans häst.
Gripen af en plågsam oro, drog hon sig från balkongen tillbaka in i salen, stannande midt på golfvet, oviss om hvad beslut hon borde fatta, ty hon anade hvem ryttaren var.
1 detsamma uppslogs dörren med häftighet, och kammarjungfrun störtade in.
»Det är en främmande officer,» anmälde hon, »en främmande officer, som...»
»Nej, det är ingen främmande,» afbröt henne en ung man i husaruniform, hvilken, knuffande undan kammarjungfrun, trängde in i salongen.
Källa: Project Runeberg ·
