Sida 364
han icke kunde ega någon varmare känsla för mig, än den en far eger för ett förvilladt barn, ty ni stod alltid som en skugga emellan mig och honom ... Då emottog jag genom er far ert anbud, och dervid höjde sig i mitt bröst en stämma, som jag ditintills icke förnummit, och denna stämma bjöd mig att först inhemta hans råd i denna för min framtid så vigtiga fråga... det tycktes mig som hade endast han rättighet att afgöra mitt öde, som om allt berodde af honom.»
»Ha, jag förstår, han har förtalat mig... ve honom!»
»Icke ett enda ondt ord yttrade han om er. .. icke heller ett enda ord om sin verkliga känsla för mig.. . Jag vet ej hur det kom sig, men jag kände mig liksom svikén i mina förhoppningar, kände mig sårad, och vi skildes med synbar köld ifrån hvarandra... Då sökte min tanke er, ehuru med motsträfvighet och blygsel... jag fann att jag aldrig kunde älska er, och att min förening med er måste blifva ett uppoffrande af mina bättre känslor... jag kände mig olyckligare än jag någonsin förut varit.. . Men himmelen förbarmade sig öfver mig och öppnade mina ögon ... och ifrån det första ögonblick jag kände att jag var oumbärlig för hans sällhet, ifrån den första stund jag visste att han kunde älska mig, ville bli min make, beslöt jag att göra honom så lycklig som en qvinna det förmår, och jag skall lyckas i mina bemödanden, ty Gud är med mig, när jag vandrar vid den ädles sida.»
»Nåd, nåd, Amanda!» bad Räyel, kastande sig, på knä framför Amanda; »haf förbarmande med mig!. . . Ännu är det icke för sent.. . Jag kan ej lefva utan dig!»
»Jag kan ej lefva med er och ni icke heller med mig, ty vi kunna aldrig högakta hvarandra,» svarade Amanda; »men jag vill tänka på er med frid och försoning ... Låtom oss skiljas ... farväl!»
Dervid t^ärmade hon sig dörren till ett inre rum.
»Nåväl,» ropade Räyel, häftigt uppresande sig; »må då min hämd bli starkare än min kärlek!»
Amanda stannade och vände sig om, betraktande Räyel med bestörtning.
»Du kan ej lefva utan din mans högaktning,» fortfor denne med förtviflad beslutsamhet i sin blick; »det ligger i min makt att tillintetgöra denna högaktning, och, vid afgrunden, jag skall göra det!.. . Jag vill följa dig som din skugga ... jag skall ropa ut för verlden: der går hon, som en gång hvilat i mina armar, hon som brunnit af kärlet
Källa: Project Runeberg ·
