Sida 56
inte tar det tillbaka, så skola de der menniskorna skratta åt mig, och den glädjen unnar jag dem visst inte.»
Derpå satte han sig i rörelse på vägen till Jörgens gård. Flickan följde honom, vridande sina händer. Den häftigt flåsande andedrägten röjde den djupa oro, som be-herskade hennes själ.
»Hvarför stannade du inte qvar, som jag bad dig?» frågade Alm.
»Ack nej, nej, herre!»
»Jag hör på dig, att du är mycket andtruten, stackars flicka... du har svårt att följa mig.»
»Nej, det är inte derför som... Gå inte dit, söta herre! ... Jag skall smyga mig upp, jag, så att ingen märker det, för jag hittar vägen bättre än herrn.»
»Men om din rara moster rifver ögonen ur dig... Men det var sannt, såg du inte, hvart jag kastade skofveln?»
»Ack nej, det såg jag inte.»
»Det skulle inte skada att ha den med sig, ty den passade så väl till mjölnarns breda rygg... Ah, det var sannt, jag kastade den mot staketet... skyndom 1»
Alm och hans följeslagerska hade nu uppnått Jörgens gård och närmade sig porten till det hemska huset.
En förfärlig åskknall skrälde öfver deras hufvud, så att begge studsade några steg tillbaka.
»Stanna, stanna!» ropade flickan, hållande Alm i rockskörtet.
»Ar du rädd för åskan, barn?»
»Nej, men åskan varnar ... himlen varnar ... gäckas inte med döden 1» svarade hon med blickar, som genomstrålade mörkret.
Alm såg förundrad på flickan. Liksom i hennes blick, låg det äfven i hennes röst något underbart, som gjorde djupt intryck på vår kammarskrifvare, hvartill kom att hon anfört sensmoralen af den saga, han nyss förut läst hos tiggaren på nedre botten och hvilken han köpt af denne. Sagan om »Dödens gudson» föreföll honom i detta ögonblick som en varning.
»Tyst, tyst!» hviskade flickan och pekade på porten.
»Hvad menar du?» frågade henne Alm, följande med ögonen hennes finger.
»Tyst!» fortfor hon lika sakta; »jag hörde någon röra sig.»
Källa: Project Runeberg ·
