Sida 57
»Hvar?»
»Innanför porten der.»
»Derinne?»
»Ja... för Guds skull, herre, låt oss springa vårvägi»
»Ett misstag, mitt barn!»
»Nej, det är mjölnarn, herre,» hviskade hon; »han står bakom porten och lurar!»
Derefter fattade hon med sina begge små händer uti Alms ena hand och började sålunda draga honom med sig från stället.
Alm lät sig godvilligt bortledas, ty hennes fruktan hade något smittat honom, och dessutom fann han, vid. närmare eftersinnande, att icke blott lifvet, utan äfven en arm eller ett ben, vore af vida större värde än det grannaste paraply i verlden.
, »Ah, der är han... spring, spring!» skrek flickan, släppande Alms arm och tagande till fotterna.
Alm vände sig om och upptäckte nu, vid skenet af en blixt, som i detsamma klöf det nattliga fästet, den kolossale mjölnaren, hvilken störtade ut ur huset, svängande en yxa i högsta hugg öfver sitt hufvud.
»Ack, din fullklappade 1» dundrade denne med en röst, som gäckade sjelfva tordönet; »förr undkommer du helvetet, än du undkommer mig... två hugg i din skalle för de två huggen i min rygg ... få se hvem som bäst består profvet!»
Hvad Alm genast insåg var, att om han ej åtlydt flickans varnande röst, utan gått in i porten, så hade han redan varit massakrerad; men han insåg äfven, att om han nu ville undgå samma hotande öde, så måste han gripa till flykten, emedan det vore vanvettigt af honom att obeväpnad kasta sig emot en beväpnad fiende, hvilken dessutom hade namn för att med vinden kunna kämpa om väldet öfver qvarnvingarne.
Alm visste, att det var stor skilnad mellan tapperhet och dumdristighet och bar derför aktning för det gamla ordspråket: »bättre fly än illa fakta».
Följaktligen beslöt han hellre vädja till benen än till armame och blef snabblöpare, när han icke längre kunde vara hjelte.
Efter honom följde den vilde mjölnaren med sin skarpslipade yxa.
Källa: Project Runeberg ·
