Sida 86
Tionde kapitlet.
Jernvågen.
Den mörka höstqvällen hade redan utbredt sig öfver staden, när vår kammarskrifvare lemnade sitt hem vid Österlånggatan och tog vägen åt Söder för att, enligt aftal med fru Grå, besöka hennes pension och språka litet med den tolfåriga Amanda Lang, hvars fosterfar han nu så oförmodadt blifvit.
När man nyligen läst något, detta må nu vara tråkigt eller angenämt, så sitter vanligtvis något deraf efteråt en stund qvar i hufvudet. Alm hade, innan han tog hatt och käpp för att begifva sig ut, kommit att genomläsa den saga, han sist köpte af den originelle tiggaren, och den spökade ännu, ehuru med matta konturer, i hans hjerna.
Hvarje kort och tjock herre han mötte betraktade han med så mycken uppmärksamhet som mörkret och anständigheten medgåfvo, ty han tyckte sig uti hvarje dylik person finna ett motstycke till den olycklige borgmästaren i Skåne. Först undrade han, om bemälda motstycken hade höga klackar på stöflarne, och sedan, i fall någon af dem vore nog olycklig att mista ett ben, huru denne någon skulle taga sig ut på ett sådant konstben som borgmästarens.
Bäst han så promenerade och ungefar i samma ögonblick som de der af sagan uppjagade fria fantasierna voro nära att dö ut för att lemna rum åt andra, mer allvarliga betraktelser, trodde han sig förnimma det enformiga ljudet af någon tjock, jernskodd påk, som dunkade ovanligt tungt mot gatstenarne. Småningom antog det der dunkandet likheten med ett träbens stötar mot gatan.
Vid ett annat tillfälle skulle detta icke synnerligen ha väckt hans uppmärksamhet, emedan träben alldeles icke äro sällsynta på Stockholms gator; men nu, då sjelfva hans fantasi sysslade med dylika konstmedel för framskridandet, så var det klart, att hans ögon och öron skulle vända sig åt det håll, hvarifrån de tunga stötarne kommo, och hvilka
Källa: Project Runeberg ·
