Sida 93
Till följd af den kalla och regniga väderleken var det mindre folk ute än eljest var vanligt. Dä och då hoppade en piga med paraply öfver bron, eller skred en arbetskarl med brådskande steg deröfver; men här och der stodo några enstaka mörka figurer, hvilka, stödjande sig mot balustraden, tittade ned i den djupa stadsgrafven, förmodligen för att lyssna till regndropparnes fall mot jernstängerna.
Bland dessa figurer befann sig krymplingen i den hvita bolstervarsrocken.
Alm kastade ånyo en blick omkring sig och närmade sig derefter mannen med träbenet och kryckorna.
»Hvarför står du ute och låter regna på dig, din stackare?» frågade Alm med en ton, som ljöd så innerligt medlidsam och öm.
»Ack, herre,» svarade en svag och ömklig stämma, »träbenet började lossna från benstumpen min, och jag höll just på att fästa till remmarne.»
»Stackars sate, var det längese’n du miste ditt ben?»
»Det är jemt ett år se'n, goda herre.»
»Hvar förlorade du benet?»
»1 eldqvarn på Kungsholmen.»
pOch nu är du naturligtvis oförmögen till arbete?»
»Ja, gudnås! .. . Och om inte goda och beskedliga menniskor funnes, så hade jag långt före_'detta fått svälta ihjäl.»
»Kan väl tro det, och jag får väl lof att ge dig en hacka, jag också.»
»Gud välsigne herrn för det!» yttrade krymplingen och skrufvade sig från ena sidan af ledstången till den andra, så att han kom Alm något närmare.
Vår kammarskrifvare tog upp sin plånbok och drog sig derunder ett steg tillbaka, liksom ville han vid lyktans sken leta efter en passande sedel åt tiggaren.
Under det han bläddrade i plånboken, följde han med ögonen krymplingens alla rörelser; men dennes ansigte, till mer än två tredjedelar doldt under hattskyggena, kunde han icke få sigte på.
Krymplingen, som stält ifrån sig de begge kryckorna, sysslade under tiden mycket med sitt träben, som han tycktes ha svårt för att laga i ordning; men emellanåt vände han hufvudet åt alla sidor af bron, allt under mycket suckande och pustande.
Källa: Project Runeberg ·
