Sida 99
lemnade han, åtföljd af sin vän bokhållaren, Jernvågen och tog vägen till källaren Pelikanen.
»Här ha vi nu den vackra fågeln,» sade Dahl, beträdande trappan till källaren; »hör du, pelikanen suger ju sig sjelf för ungarnes skull?.. . Hyser du förtroende till sagor, bror Alm?»
»Det är inte så utan det,» svarade denne, ty han erinrade sig de indirekta varningar, som genom tvänne sagor vid tvänne särskilda tillfällen, blott inom loppet af ett enda dygn, kommit honom till godo, först den föregående aftonen, då utropet: »lek inte med döden!» anfördt ur sagan om »Dödens gudson», hejdat honom i det ögonblick han ämnade rusa in i porten, der mjölnaren med sin yxa lurade, och nu denna afton, när han, genom tanken på sagan om »det konstiga lösbenet», kom att fästa sig vid krymplingens träben på Österlånggatan, utan hvilken omständighet det torde vära osäkert, huruvida han kunnat undgå mördarens knif.
»Ack ja!» sade han ■ för sig sjelf; »ingenting händer utan att ha sin betydelse. .. men i allmänhet betraktar menniskan med likgiltiga ögon allt som rör sig omkring henne, till dess hon slutligen blir blind både för det som finnes utom henne i verlden och för det som föregår inom hennes eget bröst. . . Derför är dårarnes antal så stort och de klokes så ringa...»
Källa: Project Runeberg ·
