Sida 98
Kammarskrifvaren stod qvar i Jernvågen, blickande upp till folkmassan, hvilken under sorl och trängsel följde efter den fängslade tjufven.
Då trodde sig Alm, vid skenet af lyktan som dinglade öfver balustraden på bron, märka, huru mjölnaren kastade nedåt en blick, flammande af gränslöst raseri.
Alm smålog åt mjölnarens vanmäktiga utbrott, glad öfver att ha befriat samhället från en farlig fiende.
»Nå, bror, hvad säger du nu om kräftorna på Pelikanen?» ropade Dahl, slående sin vän kammarskrifvaren på axeln.
»Jo men, jag menar att de nu blifva välkomna,» svarade Alm muntert; »visserligen måste jag bort till ett annat ställe i afton, men jag kan väl egna en halftimme åt kräftorna och dig.»
»När jag blir polismästare,» försäkrade Dahl, »så ut- ( nämner jag dig till min förste gevaldiger... Din debut i afton var alldeles ypperlig... Mina fyra jernbärare voro inte heller så dumma, skulle jag tro.»
»De voro förträffliga,» medgaf Alm.
»Det var ett nöje att se, huru forsigtigt de smögo sig uppför trapporna den ene efter den andre och fattade posto på bron, utan att den der besten anade minsta oråd. . . Men en satans karl var det. .. han gaf mina fyra jättar fullt upp att göra, fast jag nästan ger mig tusan på att hvar och en af dessa fyra kunde taga en lefvande oxe på skuldrorna och kånka af med den härifrån till Norra Éagtarhuset.»
»Ja, ett vidunder är det både till kropp och själ.»
»Men kan någon menniska förklara, hvarför han styrde ut sig med träben och kryckor?»
»Antingen ville han på detta sätt dölja sig för polisen, som slår efter honom, eller trodde han sig i en sådan rustning lättare kunna smyga sig öfver mig och stöta knifven i mitt bröst.»
»Glöm inte, att du måste ge dina drabanter en kanna bränvin till omslag på de skråmor, de uppburit för din skull, och låtom oss sedan gå!»
Sedan Alm belönat jernbärarne för deras välförhållande och, sin bön förutan, erhållit deras löfte att framdeles vara honom till enahanda tjenst, i fall han skulle behöfva dem,
Källa: Project Runeberg ·
