Lärobok i telegrafi

235

kondensatorsbeläggningarne förbundna med hvar sin batteripol. Låt dessa utslag vara U och

' ü U

Uv Ur eqvationen U=ir och Ut = i, r, erhåller man t' = — och i. =—Ur eqvatio-

r r,

nerna V—E — iB och U.=E — i,B erhåller man derefter B = ~ 1 och E—U''~U' '

t, — i i, — i

Såsom man finner, beror likväl riktigheten af de här erhållna värdena på B och E af riktigheten af det antagandet, att E (d. v. s. den vid batteriets slutniug effektiva, genom polarisation förminskade, elektromotoriska kraften) har samma värde i de båda grundeqvationer, i hvilka det ingår, hvilket åter förutsätter, att polarisationen inom batteriet är vid båda batterislutningarne densamma.

§ 87. Yi torde nu kunna öfvergå till afslutandet af framställningen af den Stearnska dubbeltelegraferingsmetoden. Liniens laddningsström, hvilken på afsändningsstationen passerar linielindningarne (se fig. 142), har sin motsvarighet i kondensatorns laddningsström, hvilken passerar kompensationslindningarne på samma station. Likaledes bar urladdningsströmmen från linien sin motsvarighet uti urladdnijigsströmmen från kondensatorn. Sålunda synes det vara möjligt att kompensera äfven laddnings- och urladdningsströmmarne. För sådant ändamål bör kondensatorns laddningskapacitet göras lika med liniens. Kondensatorn bör alltså hafva åtminstone lika stor kapacitet som linien och skulle, ungefär likasom en reostat, vara inrättad med underafdelningar så, att en större eller mindre del af densamma kunde, efter behof, användas. Det afsedda ändamålet, att efter behof kunna öka och minska laddningen uti kondensatorn, kan emellertid uppnås äfven derigepom, att kondensatorns föreningspunkter med kompensationsledningen tagas närmare intill eller längre ifrån hvardera batteripolen. Ju större del af kompensationsledningens motstånd faller emellan dessa båda punkter, desto större laddning kommer nemligen kondensatorn att upptaga. Urladdningen från kondensatorn kan ega rum dels genom kompensationslind-ningen, dels genom motståndet x- och delar sig urladdningsströmmen mellan dessa ledningar i omvändt förhållande till deras motstånd. Urladdningsströmmen från linien kan ock taga sin väg genom två särskilda ledningar till jorden, nemligen genom linielindningen såväl på afsändnings- som på mottagningsstationen.

Vi komma slutligen till en annan olikhet i förhållandena, hvilken äfven bör, om möjligt, kompenseras. Kondensatorn hinner både upptaga och afgifva sin laddning på kortare tid än linietråden, ehuru bådaderas laddning kan vara qvantitativt lika stor. En kompensering åt detta håll kan beredas derigenom, att en eller flera elektromagneter insättas i deii från kompensationsledningen utgrenade ledningen till kondensatorn. Strömmen förmår nemligen ej röra sig så fort uti elektromagnetlindningar som uti andra ledningar. En ännu större likhet uti förhållandena skulle kunna beredas derigenom, att i stället för en kondensator användas flera, den ena vidtagande der den andra slutar (på motståndet x) med en elektromagnet insatt uti hvarje ledning emellan kompensationsledningen och ena kondensatorsbeläggningen. En i alla afseenden fullständig kompensering torde emellertid ej kunna åvägabringas. Äfven om det vore möjligt att åvägabringa densamma så, att den vid ett tillfälle vore fullt exakt, kunde densamma dock, i fråga om landlinier, snart komma att upphäfvas, till följd