Sida 247
XII. Lagarne för telegrafliniers laddning och urladdning
•247
kedjan eller ock en liten inladdning af elektricitet i densamma. Urladdning uppkommer, om ledningen till jorden utgår från den del af ledaren, som ursprungligen innehade positiv laddning; inladdning åter, om samma ledning utgår från den ursprungligen negativt laddade delen. Urladdningen eller inladdningen blir så mycket större, ju närmare intill resp. positiva eller negativa polen jordledningen anbringas.
§ 90. I stället för de obetydliga laddningar, om hvilka hittills varit fråga, kan man erhålla ganska ansenliga, om man sätter ledaren i tillfälle att verka kondensatoriskt. A ledarens yta samlar sig då bunden elektricitet, hvilken likasom afskiljes från den i rörelse försatta elektriciteten. Det verkande trycket hos denna bundna elektricitet kan ej antagas vara större än hos de i rörelse varande elektriska partiklar, med hvilka den närmast står i ledande förbindelse. Enär emellertid den kondensatoriska laddningen är till qvantiteten jemförelsevis högst betydlig, är dess tillvaro utan tvifvel förorsakad af äfven andra omständigheter än det elektrostatiska tryck, om hvilket här varit fråga. Till sin natur äro dessa omständigheter ännu outredda. Vi vilja emellertid här söka närmare utforska, i hvad mån de omständigheter, hvilka i fråga om kondensations-apparater äro att taga i betraktande, kunna anses vara för handen i fråga om telegrafledningar.
Utur elektricitetsläran hafva vi inhemtat, att elektriska kondensatorer — leydnerflaskan, Franklins skifva o. s. v. — äro mera eller mindre rymliga för elektricitet, i den mån deras beläggningsytor äro mera eller mindre stora och afståndet dem emellan är mera eller mindre kort. Vi veta ock, att det är likgiltigt, huruvida t. ex. den inre beläggningen på en leydnerflaska består af endast ett tunnt öfverdrag på flaskans väggar eller utgöres af ett ledande ämne, som ej endast betäcker de inre väggarne utan ock fyller det af dem inneslutna rummet.
Till inre beläggning uti en kondensator, konstruerad enligt samma grunder som leydnerflaskan, kan en massiv metallcylinder användas. Denna cylinder kan till och med utgöras af en metalltråd, hvilken då bör omgifvas af ett oledande ämne, på yttre sidan om hvilket anbringas en med jorden kommunicerande ledande kropp, vare sig metall eller vätska. Att de till underjords- och undervattensledningar använda telegrafkablarne utgöra elektriska kondensatorer, oftast af väldiga dimensioner, torde vi nu finna af det följande.
Den innersta delen af en kabel (fig. 153, följ. sida) utgöres af en metallisk ledare, vanligen bestående af flera sammansnodda koppartrådar. Denna ledare omgifves af tre eller flera lager guttaperka eller kautschuk, hvilka åter antingen äro omslutna af ett lager af en till sin sammansättning varierande oledande komposition eller ock öfverspunna med tjärad hampa. På yttre sidan omgifves kabeln af snodder af finare jerntrådar. På kustkablar (hvilka äro mest utsatta för afslitning och nötning) anbringas till sist en beklädnad af gröfre jerntrådar. Den innersta ledaren motsvarar här leydnerflaskans inre beläggning; den yttre jernbeklädnaden, så ock omgifvande vatten eller jord representerar leydnerflaskans yttre (med jorden kommunicerande) beläggning; guttaperka-
Källa: Project Runeberg ·