Sida 248
XII. Lagarne för telegrafliniers laddning och urladdning
•248
eller gummiöfverdraget m. m. motsvarar flaskans glasväggar. I enlighet härmed representerar t. ex. 1866 års atlantiska kabel emellan Amerika och England, hvars längd är = 1852 telegraf-knots och hvars inre ledare har en diameter af 0,14 7 engelska tum, en leydnerflaska med omkring 40000 qvadratmeters eller vidpass 454000 sv. qvadratfots inre beläggningsyta.
Fig. 153.
På luftlinier äro omständigheterna i vida mindre grad egnade att åvägabringa kondensation. Ledningstråden representerar äfven här den inre beläggningen uti en leydnerflaska; den yttre beläggningen motsvaras af jorden, andra ledningstrådar, upplagda på samma stolpar, som den, om hvars laddning är fråga, äfvensom byggnader, träd och andra mer eller mindre ledande föremål i denna tråds närhet. Luften utgör det mot glasväggarne i flaskan svarande isolerande mellanlägget. Att på en dylik linie endast jemförelsevis svaga laddningar äro att förvänta, framgår redan ur den omständigheten, att det isolerande mellanlägget här har en högst betydlig tjocklek. Dessutom är detta mellanlägg vid fuktig väderlek en ganska dålig isolator. Uppkomsten af elektrisk laddning på en luftlinie motverkas dessutom af den ledning, som stundom eger rum utöfver isolatorernas ytor, äfvensom af andra afledningar.
Fig. 154.
§ 91. Liniernas kondensatoriska egenskaper åvägabringa, såsom förut blifvit antydt, en laddning, som är mångfaldiga gånger större än de laddningar, hvilka dem förutom kunna komma till stånd.
För att utröna detta förhållande anstälde Faraday jemförelse emellan en kabel om 100 engelska mils längd, som var nedsänkt i vatten (fig. 154), och en annan lika lång och för öfrigt lika beskaffad kabel, som i lastrummet å ett fartyg uppbars medelst isolerande ämnen. I fig. utmärker B batteriet och O
Källa: Project Runeberg ·