Sida 249
XII. Lagarne för telegrafliniers laddning och urladdning
•249
en mellan detta och den i vatten nedlagda kabeln insatt galvanometer. Äfven om ledningen vid a var afbruten, erhölls, när batteriet genom galvanometern sattes i förbindelse med kabeln, ett ganska betydligt utslag, hvilket dock inom kort förminskades till 5°. Sistnämnda utslag blef permanent, och härledde sig dess fortvaro deraf, att kabeln ej var fullkomligt isolerad. Det först erhållna större utslaget åter hade sin förklaringsgrund deruti, att en viss mängd elektricitet åtgick till kabelns laddande. Denna elektricitet uppströmmade från jordplattan P genom batteriet och galvanometern. I första ögonblicket var denna tillströmning af elektricitet starkast; i den mån kabelns laddning närmade sig till fullbordan, blef tillströmningen af elektricitet från vattnet mindre stark; och när laddningen blef fullbordad, inskränktes tillströmningen till den qvantitet elektricitet, som motsvarade bortströmningen från kabeln till följd af isolationens ofullkomlighet.
När den laddade kabelns förbindelse med batteriet upphäfdes, och ledningstråden från galvanometern i stället sattes i direkt förbindelse med vattnet, erhölls i galvanometern ett i början starkt utslag i motsatt riktning, hvilket utslag inom kort nedgick till 0 Detta utslag härledde sig från kabelns urladdning, dervid den elektricitet, som åtgått till kabelns laddande, strömmade tillbaka ned i vattnet.
När enahanda försök gjordes med den i lastrummet upphängda kabeln, erhölls i galvanometern ej något utslag — hvarken för laddnings- eller för urladdningsström. Hade galvanometern varit tillräckligt känslig, skulle dock i densamma antagligen hafva erhållits något utslag för den obetydliga laddning, som kom till stånd, när kabeln då ej var i tillfälle att utveckla kondensatoriska egenskaper, äfvensom för den derpå följande urladdningen.
Till följd af de konstanta förhållanden, under hvilka kablar i allmänhet upptaga sina laddningar, kunna dessa laddningar bestämmas, när man känner de faktorer, af hvilka samma laddningar betingas. Ä luftledningar äro förhållandena deremot mera föränderliga; de å dessa linier förekommande laddningar kunna derföre ej så noga bestämmas. Öfver hufvud taget anser man nedlagda kablar hafva en laddningsförmåga, som är 30 à 40 gånger större än lika långa luftliniers laddningsförmåga.
En kabels laddnings förmåga, relativt till en annan kabels, finnes ur följande formel, i hvilken Ii betecknar laddningsförmågan, l kabelns längd, s isoleringsämnets specifika kondensationsförmåga, tt det bekanta talet 3,1416, D isoleringsämnets yttre diameter och d den inre ledningstrådens diameter:
log. nat. —
Enär här är fråga om endast relativa värden, kan man emellertid, af lätt insedda skäl, förenkla formeln till
_ l.s
Källa: Project Runeberg ·