Lärobok i telegrafi

•256

batteriets förbindelse med ledningen ej ens fortfara ända till dess denna strömning kommit i gång. Huru mycket elektricitet kommer att vid jordändan urladda sig, betingas af laddningens storlek och beror för öfrigt äfven af den omständigheten, huruvida urladdningen försiggår endast åt detta håll. Blir ledningen under mellantiden till nästa inladdning af elektricitet äfven vid batteriändan satt i förbindelse med jorden, kommer en del af den i ledningen inladdade elektriciteten att vid denna ända återgå till jorden. En ännu större del af laddningen tager denna väg, om, efter inladdningen, batteriändan sammanbindes med jorden medelst det till sin polriktning omkastade batteriet. Naturligtvis blir utströmningen vid jordändan så mycket större, ju längre tid förflyter, innan batteriändan, vare sig omedelbart eller medelst det till sin polriktning omkastade batteriet, efter inladdningen förenas med jorden. För öfrigt kan utströmningen vid jordändan betydligt försenas, genom att vid densamma inlänka en ledare med stort motstånd (t. ex. ett mottagningsinstrument). Huru stor del af den i en ledare inladdade elektriciteten kommer att vid jordändan strömma ned i jorden, betingas alltså af många olika omständigheter.

När likriktade strömmar följa på hvarandra uti en ledning, kan strömningen vid ledningens jordända bli kontinuerlig, om nemligen en efterföljande hufvudström inkommer i ledningen, innan laddningen efter den närmast föregående hunnit utjemna sig medelst nedströmning till eller uppströmning från jorden (allt efter som laddningen är positiv eller negativ). Den för denna utjemning erforderliga tiden blir större eller mindre i mån af liniens större eller mindre laddningskapacitet, hvilken åter beror af, bland annat, liniens större eller mindre längd. Den af laddningsförhållanden förorsakade strömningen vid ledningens jordända likasom sammanbinder tvenne på hvarandra följande hufvudströmmars uppträdande vid samma ända af linien. Sammanbindnings- eller urladdningsströmmens styrka är likväl, under mellantiden, i ständigt aftagande. Hvarje hufvudström uppträder ock i början med tilltagande styrka; af ströminsläppnin-gens varaktighet beror, huru länge strömmen vid ledningens jordända kommer att uppträda med hela sin styrka. I förevarande fall blir strömningen vid ledningens jordända alltså till- och aftagande, men ständigt fortgående i samma riktning. Af tidsintervallernas längd emellan de särskilda ströminsläppningarne beror, huru långt urladdningsströmmen hinner nedgå i styrka; och blir för öfrigt, såsom redan är antydt, verkan af urladdningsströmmen så mycket afsevärdare i jemförelse med verkan af hufvudströmmen, ju kortare varaktighet denna sednare har och ju större liniens längd (och på samma gång dess laddningsförmåga) är. Genom att låta insläppningen af hufvudströmmen fortgå under en längre tid samt göra tidsintervallerna emellan de på hvarandra följande insläppningarne större kan man nedsätta verkan af urladdningsströmmen i jemförelse med verkan af hufvudströmmen.

Följa likriktade strömmar af olika insläppningstid på .hvarandra, så blir verkan af urladdningsströmmarne mera obetydlig vid sidan af verkan af de strömmar, som hafva större insläppningstid, mera betydlig åter vid sidan af verkan af de strömmar, som hafva kortare insläppningstid. Om under den kortare