Lärobok i telegrafi

•257

insläppningstiden liniens laddning ej hinner fullbordas, kommer en konstant strömning vid ledningens jordända ej ens till stånd emellan de båda inkonstanta strömningarne; och urladdningsströmmen efter den sålunda ofullbordade hufvudströmmen blir mindre än efter en fullbordad hufvudström. Verkan af urladdningsströmmen efter en föregående hufvudström i jemförelse med verkan af den närmast påföljande hufvudströmmen kan sålunda bero ej endast af den efterföljande hufvudströmmens utsändningstid utan ock af den närmast föregåendes.

Verkan af en förnyad inladdning i ledaren beror sålunda ej endast af denna inladdnings storlek utan ock af ledarens elektrostatiska tillstånd i det tidsmoment, då inladdningen vidtager. Om från ett och samma batteri positiva och negativa inladdningar (förtätningar och förtunningar) af sinsemellan lika lång varaktighet följa efter hvarandra så hastigt, att fullständig spontan urladdning ej hinner komma till stånd under mellantiden, hvilken emellan de särskilda inladdningarne göres lika lång, så blir hvarje efterföljande ströms förmåga att meddela laddning regelbundet förminskad till följd af den efter den närmast föregående strömmen remanenta laddningen af motsatt tecken. Är inladdningen ojemn, så att de till sin riktning omvexlande strömmarne äro af olika lång varaktighet (men tidsintervallen emellan dem alltid lika), så blir förmågan att meddela laddning mindre hos den ström, som följer närmast efter en ström af lång varaktighet, deremot större hos den ström, som följer närmast efter en ström af kort varaktighet. När på en ström af lång varaktighet följer en ström af kort varaktighet, så kan den sednare strömmens förmåga att meddela laddning till och med helt och hållet upphäfvas af den remanenta laddningen efter den föregående.

Är åter urladdningen ojemn, till följd deraf att tidsintervallerna emellan de till riktningen omvexlande inladdningsströmmarne göras olika (under det att dessa strömmars varaktighet är lika stor); så blir förmågan att meddela laddning större hos den ström, som följer efter en längre tidsintervall. Om såväl inladdningen som urladdningen är ojemn, så blir oregelbundenheten uti laddningens storlek vid hvarje intervalls slut så mycket större.

Det är alltså påtagligt, att ojemnhet uti inladdningen, måste, likasom ojemnhet uti den spontana urladdningen, föranleda oregelbundenhet uti den till sin riktning omvexlande strömningen vid liniens jordända, ej endast i qvantitativt afseende utan ock med hänsyn till längden af tidsintervallerna emellan omkastningarne af strömningens riktning derstädes. Emedan hvarje efterföljande ström-insläppning, innan den kan åvägabringa laddning, måste hafva neutraliserat den remanenta laddningen (af motsatt tecken) efter den närmast föregående; så kommer den nya laddningen att uppträda förr eller sednare, allt efter som den remanenta laddningen varit mindre eller större. Laddningsströmmarnes vigt och betydelse är mindre eller större, allt efter som hufvudströmmarnes varaktighet är mer eller mindre stor. Hafva hufvudströmmarne så stor varaktighet, att de fortfara att cirkulera i ledningen, äfven efter det att laddningen blifvit fullbordad, så består den elektrostatiska verkan hufvudsakligen uti att absorbera elektricitet, när hufvudströmmen inträder i linien, och att återlemna denna elektricitet, när hufvudströmmen upphört att cirkulera. Emedan vid vanlig morse-

Nyttröm. Lärobok i Telegrafi. 17