Lärobok i telegrafi

•388

grenade delen af den inkommande positiva strömmen bringas öfver till kontakt med skrufven d'.

Wheatstone^ automatiska snabbskriftstelegraf, här förut beskrifven, sidd. 285—309, är den äfven med hänsyn till kabeltelegrafering mest fulländade apparat för frambringande af morseskrift.

Hughe's telegraf, hvilken för regelbundet arbete förutsätter endast obetydlig förändring af strömstyrkan (se sidd. 354, 355), lämpar sig ock särdeles väl för användning på linier med stor laddningskapacitet.

§ 128. Medelst begagnande af nåltelegraf har man emellertid kommit till den största hastigheten vid telegrafering på mycket långa kablar. Det är Thomsons spegelgalvanometer (figg. 143—150, sidd. 230—234), man härvidlag använder. Till följd af sin utomordentliga känslighet förmår detta instrument redan vid slutet af tidsintervallen a gifva en signal till känna. En ytterligare men äfven högst väsendtlig fördel, som är förbunden med användning af Thomsons galvanometer, består deruti, att man ej behöfver utsätta kabeln för så stark ström, som när morseinstrumenter begagnas.

Hufvudsakligen för det historiska intressets skull må här anföras, på hvad sätt telegraferingen till en början anordnades, på den äldsta atlantiska kabeln, för afläsning på Thomsons galvanometer. Såsom bevis på instrumentets känslighet samt kabelns goda isolering har blifvit anfördt, att man med ett batteri, bestående af en silfverfingerborg, såsom negativt element, några droppar utspädd svafvelsyra samt en zinkbit om vidpass '/j orts vigt såsom positivt element, kunnat gifva tydliga signaler ej blott genom en kabel mellan Europa— Amerika, utan äfven genom tvenne kablar, förenade efter hvarandra, således Europa—Amerika—Europa. Den ström, som i sednare fallet blef utsänd på ena kabeln och återkom på den andra, skall hafva visat på skalan ett utslag af ljusstrålen om 12 till 18 tums längd.

Likaledes anföres, att man på 1 fots längd afsigtligt fråntagit kabeln såväl yttre beklädnaden som ock isoleringsämnena, så att koppartråden blifvit blottad, samt derefter åter nedlagt detta stycke i vattnet. Fastän således en i det aldra närmaste total afledning måst uppkomma, kunde begripliga signaler ändock upptagas på instrumentet.

Vid telegraferingen på den atlantiska kabeln kunde man ntmärka de särskilda tecknen genom ett eller flera nålutslag, åt den ena eller åt den audra sidan eller åt begge. Men huru skulle man bete sig, för att hastigt åstadkomma dessa omvexlande tecken, utan hinder deraf, att ledningstråden behöfde temligen lång tid för att bli qvitt en föregående ström, så att dennas verkningar ej sammanblandades med verkningarne af en efterföljande?

Antag att man från Valencia ville åstadkomma på stationen i Newfoundland ett nålutslag åt höger, hvarefter nålen så fort som möjligt skulle inställas på 0°.

För sådant ändamål utsändes i kabeln först t. ex. en positiv ström JW 1 af viss styrka och viss varaktighet. Framkommen till Newfoundland, åstadkommer han ett nålutslag åt höger. Den urladdningsström, som uppkommer, efter det batteriets förbindelse med linien blifvit afbruten, håller nålen fortfarande vriden åt höger. Alltför lång tid skulle åtgå för att afbida denna ströms försvinnande och nålens återgång till 0°. För att upphäfva verkan af urladdningsströmmen och derjemte leda nålen tillbaka mot 0°, utsändes en negativ ström Jfi 1', något starkare eller af något längre varaktighet än den förut utsända positiva strömmen..

Nålen skulle dock nu ej stanna på 0°, utan vidare röra sig, påverkad af urladdningsströmmen efter den utsända negativa strömmen Jtä 1'. För att upphäfva verkan af sistnämnda urladdningsström, utsändes en positiv ström M 2. men till styrkan svagare eller mindre varaktig än Jtä 1. Men äfven strömmen JVi 2 efterlemnar i ledningstråden en urladdningsström, som, ändå svagare än de förra, ej behöfver så lång tid för att försvinna.