Lärobok i telegrafi

•473

ström af sådan riktning, att hvardera ankarpolen blir liknämnigt magnetisk med motstående magnetpol, repelleras ankaret. Härigenom kommer häfstången i städläget. Magnetens styrka modereras medelst ett flyttbart jernstycke likasom på Hughe's apparat.

Hvar och en af de fyra skrifapparaterna är till sina elektromagnetiska delar på enahanda sätt anordnad. Dessa apparater upptaga äfvea utgående telegrafering. Skriften erhålles i vinkelrät riktning mot pappersrimsans längdlinie (fig. 284). På hvarje rad erhålles då endast en bokstaf, hvarigenom afläsningen underlättas. För hvarje rad är utrymmet så stort, att till och med fyra streck kunna på densamma upptagas. Utom de vanliga kombinationerna af streck och prickar är man här i tillfälle att anordna nya, i hvilka platsen i raden äfven ingår såsom bestämmande element. Nedtryckes t. ex. den första svarta tangenten (från venster), erhålles en prick i början af raden, hvilken, såsom vanligt, betecknar bokstafven e. Nedtryckes svarta tangenten M 2, erhålles en prick på andra platsen i raden; och har denna tagits att utmärka skiljetecknet punkt. En prick på tredje platsen i raden betecknar noten g\ och en prick på fjerde platsen utmärker apostrof eller noten h.

Anordningarne för synkronismens ernående och bibehållande förbigås.

§ 154. Fonotelegrafien utgör ett helt och hållet nytt uppslag inom telegraftekniken, grundadt på både läran om elektriciteten och läran om ljudet, Ur denna sistnämnda lära (akustiken) vilja vi emellertid anföra endast några få satser.

Ljud uppkommer, när en elastisk kropp försättes i vibration. För att ett ljud skall förnimmas, erfordras ej endast ett hörselorgan, som förmår uppfatta detsamma, utan ock närvaron af ett ämne, som genom den ursprungligen i vibration försatta kroppen sjelft kommer i en vibrerande rörelse, som fortplantas från den i fråga varande kroppen till hörselorganet. Yanligen utgöres detta ämne af luften; men det kan ock vara hvilken annan gasformig, flytande eller fast elastisk kropp som helst. Rörelsen fortplantas, icke genom partiklarnes förflyttning inom det fortplantande ämnet från den ursprungligen vibrerande kroppen, utan på samma sätt som en våg rör sig och ger upphof åt nya vågor i riktning från den första vågens utgångspunkt. Lägger man en spån på vattnet och släpper ned t. ex. en sten i dess närhet, finner man, att vågrörelsen sprider sig i allt större horisontala kretsar, och att spånen ej aflägsnar sig från dessa kretsars gemensamma medelpunkt. De särskilda vattenpartiklar, hvilka bilda

Fig. 284.