Lärobok i telegrafi

•474

vågorna, äro naturligtvis ingalunda stillastående, men de röra sig endast uti jemförelsevis små, inom sig sjelfva slutna vertikala kretsformiga banor, hvilkas plan skära hvarandra i medelpunkten för vågkretsarne. Derigenom att luft-partiklarne komma i en oscillatorisk (våg-)rörelse, som till sin beskaffenhet är beroende af rörelsen hos den ursprungligen i vibration försatta kroppen, fortplantas ljudet ifrån denna. Äro vibrationerna hos den ljudande kroppen uthållande samt sinsemellan af samma tidslängd, så uppkommer en ton; i annat fall ett buller. Ett starkt ljud af kort varaktighet kallas knall.

Tonhöjden bestämmes af antalet vibrationer på tidsenheten. Ju större detta antal är, desto högre blir tonen. En ton, som är jemnt en oktav högre än en annan, förutsätter dubbelt så stort antal vibrationer som den sednare.

Styrkan af en ton beror åter af vibrationernas storlek (amplitud). Om t. ex. en sträng på ett musikaliskt instrument försättes i vibration, blifva oscillatio-nerna i början störst, och ljudet höres då som starkast; så småningom aftager vibrationernas storlek och på samma gång tonens styrka. Men tonhöjden är under hela tiden densamma. Tonens styrka beror äfven af huru stor den massa är, som vibrerar. Styrkan af intrycket på hörselorganet betingas dessutom utaf afståndet mellan detta och den vibrerande kroppen.

Ett tredje kännetecken på en ton är den s. k. timbern eller klangfärgen. Toner af samma höjd och samma styrka kunna dock vara sinsemellan olika, t. ex. allt efter som de frambringas medelst olika instrument. Vibrationer, som ske till lika stort antal på tidsenheten (sekunden) och hafva samma storlek, kunna dock ega rum på olika sätt. Under det att t. ex. en sträng i sin helhet oscillerar omkring jemnvigtsläget, kunna nemligen särskilda delar af strängen verkställa oscillationer för sig, hvilka partiela oscillationer ega rum emellan vissa punkter å strängen, kallade svängningsknutar. Jemte det att strängen medelst den totala oscillationen afgifver sin grundton, kan sålunda åtminstone ett någorlunda uppöfvadt musikaliskt öra uppfatta äfven de med denna harmonierande högre toner, som föranledas af de partiela vibrationerna.

En stämgaffel (fig. 285, a) utgöres vanligen af en stålstång, böjd så som figuren utvisar och med fot försedd. Stålstången bringas i vibration t. ex. derigenom, att man slår den ena af ändarne a, d mot en fast kropp. Man kan ock samtidigt trycka de båda ändarne inåt, under det att stämgaffeln drages fram mellan tummen och ett finger. Instrumentet kommer i vibration på sätt fig. 285, b utvisar. Den uppkommande tonen är svag. Stödes gaffelns fot mot någon annan elastisk kropp, hvilken sålunda kan bringas att deltaga i den vibrerande rörelsen; förnimmes tonen tydligare. Tonens höjd, hvilken betingas af det antal vibrationer, gaffeln fullbordar på tidsenheten (1 sekund), beror af gaffelns form och storlek. Vanligen konstrueras stämgafflar så, att de angifva

Fig. 285.