Sida 146
XIV
; FIA
smalaxlad figur, ett blekt ansigte, två stora, svarta, sydländska ögon och ett mildt, blygt leende. Det var
den engel sjuklingen påkallat och som närmade sig
Paola långsamt och skyggt.
ON »Det är min dotter«, sade gamle Santandra, »den föl. k . . .
åt enda jag har, och jag bryr mig heller inte om flera. Hon HG hör också till dem, som spilla tiden med att sitta och
JA läsa. Jag hår måst skicka henne till institutet i Nissa,
subskriberat på Revue des deux mondes, och nu sitter
ör ' hon och spelar skalor på bordet der inne för att inte AR ligga af sig, och klagar öfver, att vi inte kunna släpa 2 något instrument upp från Ajaccio. Mot er bror har
rs hon gjort sin pligt, inte annat.«
Nu blir grefven snart frisk«, sade Xavia med däm- pad, mjuk röst, hvars välljud i hög grad tilltalade Paola, stycker ni väl, att han ser så dålig ut? All fara är öfverstånden — säger min bror. Jag är inte alls ängslig mera.«
Hvart och ett af dessa yttranden kom fram efter en liten paus. Den unga flickan anade ej, hur mycken känsla hon förrådde i hvart och ett af dem. Paola var rörd. Tårarne runno ned för hennes kinder. Hon slingrade båda armarne om Xavias hals och kyste henne. Derefter öfvergick samtalet till en beskrifning af den långa resan, det myckna hon hade utstått på vägen under det förfärliga regnvädret och alla de otro- - liga tilldragelser, som Paola varit ögonvittne till. Hvad som mest förvånade fröken Colonna, var det bildade
Källa: Project Runeberg ·