Julfrid: 1901

om de än icke fått sin dom så omedelbart, som de fingo. Huru många missionskassörer ha icke intrasslat sig under årens lopp! Huru många troende ha icke lämnat Kristus för jordisk vinning! De ha sålt sin själafrid och sitt evighetshopp för ganska billigt pris. »Säg till min broder, att han skiftar arfvet med mig!» ropade en gång en girig man till Jesus, då han hörde honom tala. Den vinningslystne och girige tänker oupphörligen på vinst, affärer, arfskiftcn och dylikt. Icke ens i kyrkan och bönehuset får han ro. Hans tankar flyga ut och in genom hans själ, såsom ugglorna i en gammal ruin eller såsom korparne från och till aset.

Penningen är en bra tjänare, men en dålig och farlig herre. Den gäller på jorden, men icke i himmelen. Icke ens i grafven får den rike och girige taga sina penningpåsar med sig. Må ingen därför låta sitt hjärta växa fast vid denna bedrägliga skatt, som ofta tar vingar och far, innan resan är slut. Må vi få vårt förvärf på ärlig väg, så att vi kunna tacka Gud därför och njuta det i frid. Oredlig vinst är en råtta i pungen. Den gnager hål däri.

Det står ett kors i taflans fond. På det korset hänger han, som, ehuru han var rik, blef fattig för vår skull. Han led och dog, rättfärdig för orättfärdiga för att föra oss till Gud. Kring honom stå några, som fått syn på bättre skatter än det förgängliga och bedrägliga guldets. De ha fått frid och evighetshopp genom tron på Jesu namn. Det är mer än guld och timlig vinning. Må vi finnas bland dem, som stå kring korset eller sitta vid mästarens lotter och som sätta själens frälsning främst. Med det andra blir det nog väl. Jesus försäkrar, att Gud har omsorg om oss. Med Kristi kärleks guld i vårt hjärta skola vi vara lyckligare och rikare än jordens bankirer. Äga vi detta guld, då skola ock de medel, vi hafva eller förvärfva, stå i hans tjänst, liksom vi. Gods och penningar skola då icke behärska oss, utan vi skola råda öfver dem — om de nu skulle falla på vår lott. Och uteblifva de, så skola vi lefva tills vi dö en naturlig, salig död i alla fall. Och då vi skiljas vid denna världen, skola vi lia andliga vingar, som bära oss upp och hem den väg, som Jesus for. Sedan få de, som varit giriga och älskat guld mer än Gud, stanna kvar som vålnader och spöken i tidens natt, plågade af den drakeld, i hvars sken de lefde och dogo. »Ty där eder skatt är, där är ock edert hjärta».

C. B-g.

Min gamle vän Johan.

Af MARK GUY PEARSE.

En troende man berättar: Då jag var barn hade jag ganska oklara föreställningar om människors religiösa ståndpunkt. Jag hörde mycket talas om att somliga voro »religiösa», och så hörde jag talas om kyrkliga, metodister och baptister. Den och den, sade man, går och hör metodisterna, min gamla faster gick till baptistkapellet och morfar gick i församlingens kyrka. Jag och mina syskon undrade ibland hvarför de »stora» hade så olika tankar, och hvad det kunde vara för skillnad på dem. Vi funderade, om skillnaden möjligen kunde bestå i klädseln; och så kommo vi först till den slutsatsen, att de som hade uppstruket hår och gammalmodiga kläder voro metodister, de som sågo stränga ut voro baptister och de, som ej utmärkte sig alls i detta voro kyrkliga. Men snart växte vi ifrån dessa tankar. Hvad vi härnäst kommo till var, att olika religioner var detsamma som olika karaktärer. Efter det sätt hvarpå folk sågo på oss, talade till oss och det intryck vi fingo af hela deras uppträdande, bedömde vi nu deras religion. Och detta tror jag ej var så orätt. Träffade vi en glad och lycklig människa, så slöto vi att han hade en skön och god religion, men en butter och grälaktig hade en falsk och oriktig. En man kände vi, som vi mycket höllo af, och hans religion önskade vi för vår egen del äga. Vi kommo öfverens om, att när vi blefvo gamla nog att tänka på sådant, så skulle vi gå i gamle Johans kyrka, tro detsamma som han trodde och göra som han gjorde.

Gamle Johan predikade aldrig eller höll några långa förmaningstal till oss. Men vi kände, att han älskade oss, och vi visste att hvart ord han talade var sant. Då han talade om Gud med oss, gjorde han det på ett så enkelt och tilldragande sätt, att vi tyckte mer om det än då andra berättade sagor.

Johan hade varit grofarbetare. Det hårda arbetet hade tärt på hans af naturen svaga kroppskonstitution; han kunde nu mera icke utföra mycket arbete. Men i sitt hem hade han fullt upp att syssla med, emedan hans hustru var ganska oduglig och de hade många barn. Aldrig kunde man af Johans utseende ana de tunga bekymmer, som ofta nog tryckte på honom; han såg alltid glad och nöjd, ja, lycklig ut. Vi tyckte alltid att han såg ut, som om han nyss slutat sjunga en lofsång. Det fanns många veck och rynkor kring Johans ögon och mun; men de voro alla uppåtvända, liksom om han skickat alla sina sorger upp till Gud och de så blott lämnat spåren kvar efter sig.

En gång fick Johan vandra till fängelset. Äfven detta tog han såsom något som fick »samverka till godo». Det var för oss ett förskräckligt slag, då en granne en dag kom springande till oss och berättade att en polis kommit och fört bort Johan, anklagad för tjufnad! Men vi antogo genast att här måste föreligga ett misstag, icke ett ögonblick tvifladc vi härpå. Men tänk om misstaget icke upptäcktes — hur skulle det då gå? Skulle då Johan aldrig komma hem igen, och hvad skulle hans stackars barn då taga sig till? — Gud måste väl dock hjälpa Johan — men det talades ju ock i bibeln om många goda män, som måst sitta i fängelse! Så växlade hos oss hopp och fruktan. Men jag skall låta Johan själf berätta.

»Jag stod vid mitt arbete, lugn ocb lycklig; jag tänkte på