Julfrid: 1901

dess förhandlingar, vill konferensen uttala att dess medlemmar, ehuru tillhörande olika missionssållskap, känna sig såsom ett i Kristus och i arbetet för honom.»

Vid fadrens högra sida finnes missionens eviga lifs- och kraftkälla. Därför kan missionen aldrig dö. Därför är dess seger evigt viss. Därifrån sände han på pingstdagen sin bedjande och lidande lärjungeskara sanningens Ande, som jämte dem skulle bära vittnesbörd om honom (Joh. 15: 27), och i Anden återkom han själf för att med dem draga ut intill världens ända »segrande och för att segra». (Ussing. »Evangeliets segertåg genom världen.»)

August Berg.

*

NÅGRA GUDSTJÄNSTLOKALER.

Äfven i denna årgång af Julfrid vilja vi i bild visa! några församlingshus, tillhörande olika samfund. j

Om de än utmärka sig för olika prydlighet och dyrbarhet, om det ena, t. ex. missionshuset i Umeå, är enkelt för att icke säga torftigt i jämförelse med det andra, exempelvis den lilla vackra Skeppsholmskyrkan i Stockholm, så kunna vi dock vara vissa om, att de alla äro ett verk, hvarpå mycken kärlek och mycken möda nedlagts. Ty om det enskilda hemmet är familjens medlemmar kärt och föremålet för deras högsta sträfvanden, så är ock församlingshuset, kyrkan, kapellet, bönehuset -- eller hvad man än kallar församlingens hem -- den kristna församlingens medlemmars glada samlingsställe och ett föremål för deras kärleksfulla omsorger. Att tillsammans få vandra upp till Herrens gårdar för att hålla högtid var för de fromma israeliterna i gamla förbundets tid den renaste glädje, och ännu i dag öfverträffar ingen fröjd den, som njutes, när den troende församlingen är tillsammans och uppbygger sig på sin allra heligaste tro, stående på klippgrunden som icke bäfvar för helvetets portar.

Icke utan skäl heter det: »säg mig hurudana gudstjänsthus ett folk har, och jag skall säga dig hurudant folket är». Gudstjänsthusens beskaffenhet är en ganska god mätare på den kulturståndpunkt, hvarå ett folk befinner sig. Äro de försummade, skräpiga inuti och vanprydliga utvändigt, så bära de ett ojäfaktigt vittnesbörd om, att allt icke är som det bör vara. Det yttre förfallet har nog i regeln kommit såsom följd af ett inre förfall, likgiltighet för Gud och kärlekslöshet mot nästan. Men i tider då det andliga lifvet pulserar friskt och ideella sträfvanden icke äro kväfda af materiella och sinnliga tidsströmningar, då kan man också vara viss om, att gudstjänstlokalerna hållas i ett vårdadt och prydligt skick. Det ena följer det andra, liksom orsak och verkan följas åt.

Det gifves ju också tider, då man »smyckar profeternas grafvar men dräper profeterna», d. v. s. gör gudstjänsten på ett utvärtes sätt prålig, under det andlig död och sömn i förening med fiendskap mot sanningens härolder härskar i församlingen. Men nya sanningar möta alltid motstånd, om än på olika sätt. Därför skall man icke blifva en fiende till prydligheten af ett samlingshus eller vårdslösa dess utseende, för det att man tilläfventyrs måste ogilla dem, som pryda det. Ty det ena är godt och rätt, och det andra är ondt och orätt. Man rifver icke ned och förstör icke det enskilda hemmet, därför att en eller flera af dess medlemmar under en eller annan tid äro onda och fiender till familjen i öfrigt.

Hvad nu beträffar våra bilder, så tala de för sig själfva utan mycken förklaring.

Hvem som besökt Stockholm har icke lagt märke till den lilla vackra Skeppsholmskyrkan, som ligger på den täcka Skeppsholmen öster om kungliga slottet. Från Norrbro, därifrån man gärna ser sig omkring, är Skeppsholmen ett framträdande parti, som man icke undgår att betrakta. Skeppsholmskyrkan, som äfven kallas Karl Johans kyrka, har ett särskildt intresse för allmänheten från den tid, då de i svenska kyrkans historia ryktbara predikanterna Carl Anders Rutström och Erik Tolstadius växelvis hvarannan söndag från dess predikstol förkunnade ett lefvande Guds ord, jämte det de bekämpade hvarandras läroriktningar. Båda voro lefvande röster i Sion på sin tid och båda förföljdes lika hårdt af det härskande stora s. k. renlärighetspartiet bland prästerskapet. 1723 hade Tolstadius blifvit utnämnd till kyrkoherde vid Skeppsholmens kyrka. Hans predikningar fyllde söndagligen det lilla templet, så att detta snart måste utvidgas och tillbyggas. Det är en händelse, som ser ut som en tanke, att Skeppsholmskyrkan bland Julfrids illustrationer af detta slag kommit i sällskap med frikyrkliga församlingslokaler, ty såväl Rutström som Tolstadius hafva varit banbrytare för friare strömningar inom den svenska kyrkan, och Skeppsholmskyrkan blir alltså liksom ett slags andlig moderkyrka till frikyrkohusen. Utan dessa båda kraftiga andens män hade vi säkert icke haft så stor andlig frihet som vi nu äga. Heder åt deras mod! Det tillkommer oss att i gudsfruktan visa oss värdiga den vunna friheten, så att den om möjligt kan i ökadt mått bevaras åt kommande släktled.

Tabernaklet i Göteborg -- pastor Truvés kyrka -- är ett bevis på, hvad en kraftig vilja, invigd åt Gud, ännu i våra dagar förmår. Tabernaklet ligger vid hörnet af Storgatan och Göteborgsgatan. Tomten till detta hus köpte l:a baptistförsamlingen 1882 af staden. Den kostade då 11,000 kr. Nu skulle den ha kostat 60,000 kr.