Julfrid: 1901

jag gjort på många år, mitt hjärta var uppfylldt af tack och lof till Gud, som befriat mig och hvarje steg af vägen syntes mig bära vittnesbörd om min faders omsorg. Då jag närmade mig staden där jag bodde, mötte mig en och annan af mina bekanta, och alla gladdes öfver min hemkomst. När jag kom in i mitt hem, mottogo mina barn mig som om jag återkommit från de döda; de hade i sin förskräckelse målat ut faran större än hon var, och trodde nästan, som sagdt, att jag redan var död. Nu hoppade de omkring mig och skreko af förtjusning, klängde sig fast vid mig och ville ej släppa mig, som om de fruktat, att jag åter skulle gå ifrån dem.

Vår frukost, som bestod af torrt bröd, var en glad och lycklig fest. Sedan berättade jag allt, och barnen gjorde mig otaliga frågor ända till middagstiden. Vi hade inte heller nu något annat än torrt bröd och några potatis att äta; min förlust af två arbetsdagar hade uttömt de knappa tillgångarna. Men vi voro så glada att åter vara tillsammans, att vi ej tänkte härpå, utan sutto omkring bordet i gladaste feststämning. Då öppnades dörren och bagaregossen kom in. Han bar en bricka, hvarpå låg en stor skinka, ett fat pudding, potatis och bröd.

»Herrn och frun skicka detta till välkomsthälsning», sade han i det han satte brickan på bordet. »Vi äro alla så glada att Vestman kommit lyckligt hem igen.»

Jag försökte framstamma ett tack, men tårarne hindrade mig. Slutligen kunde jag säga: »O, Gud, vi veta, att allt samverkar till godo för dem, som älska dig!»

Barnen hade aldrig i sitt lif fått en sådan middag, och då jag fyllde deras tallrikar gång på gång, sågo de på mig med så glada och lyckliga blickar, som om de ville säga: »Ack, far, du kan gärna gå till fängelset en gång i veckan!»

På aftonen gick jag ned till en herre, som jag visste ville veta hur det gått för mig. Jag berättade allt, och huru Gud hade låtit allt »samverka till godo»; huru vi fått den bästa middag som vi någonsin haft, och nog öfver för flera dagar.

Då jag slutat sade han: »Ja, min käre Johan, det här är en allvarsam sak; det måste bli något mera af än bara en middag.»

»Hvad menar herr D.?» frågade jag.

»Det är detsamma, du skall nog få veta af det i sinom tid. Kom till mig igen om några dagar.» Och han mumlade något om olaga häktning och skadeersättning.

»Ack, gör ingenting åt konstapeln, käre herre!» bad jag. »Han gjorde det ju af misstag.»

»Åh nej, jag skall nog inte göra honom någon orätt, men den här saken förstår du dig inte på. Ingen orätt skall ske honom, men han måste göra dig rättvisa. Kom till mig nästa vecka.»

Lördagskvällen följande vecka gick jag till honom; då jag kom in, såg han på mig med ett gladare ansikte än någonsin.

»Ja, nu är allt klart», sade han.

»Hvad då?»

»Med ersättningen för din olaga häktning. Och se här har du nu ett hundra kronor.»

Ett hundra kronor! Hvad skulle jag tänka eller säga? Detta var ju mycket öfver allt hvad jag kunnat tänka — mer än jag sett på många år! Jag brast ut i tårar af tacksamhet och glädje. Ja, tänkte jag, det är likt min välsignade fader.

Herr D. gaf mig dock icke allt på en gång; han var rädd att det då ej skulle räcka länge. Han sade, att jag skulle komma hvarje lördag och hämta tre kronor, och det gjorde jag. Och hvarje gång upplyftades mitt hjärta i tack till Gud, ty med denna tillökning i min veckoförtjänst behöfde vi ej lida nöd under vintern. Allt detta var för mig en kraftig predikan öfver texten: «För dem, som älska Gud, samverkar allt till godo.«

Missionärskonferensen i Stockholm 1901.

Salomo talar om »fyra små på jorden», men som äro »visa och väl lärda» — myrorna, kaninerna, gräshopporna och ödlan.

Så är ock Sverige ett litet land, men i andens värld och på den fredliga utvecklingens område utför det bragder, som samtid och eftervärld beundra.

Den första allmänna Svenska missionärskonferens, som under de sista dagarne af Maj afhölls i Stockholm, lät oss något fatta betydelsen och omfånget af den missionsverksamhet, som bedrifves från vårt land.

Från våra barnaår ha vi inlärt oss Luthers förklaring till andra bönen: »vi bedja i denna bön, att Guds rike må komma till oss». Hednamissionen var främmande för reformatorerna. Orsakerna — omedelbar beröring med hedniska folk, och kampen mot hedendomen inom den gamla kristenheten — är oförklarliga, men smärtan minskas icke, då man vet, att den katolska kyrkan samtidigt sökte fylla sin plikt i stort omfång, men den protestantiska icke ens erkände den. Nu veta vi bättre, och då vi bedja: »tillkomme ditt rike», så är det med tanken fäst på uppfyllelsen af orden hos profeten: »öknen och det torra landet skola glädja sig och heden skall fröjda sig och blomstrå såsom en ros», Es. 35: l, och att »landet skall vara fullt af Herrens kunskap, lika som vattnet öfvertäcker hafvet» Es. 11:9.

Den inre missionen är den yttre missionens moder. Det friska andliga lif, som under de sista årtiondena börjat pulsera i vårt land, har ock tagit sig uttryck i en allt kraftigare yttre missionsverksamhet. Sju missionssällskap bedrifva omfattande mission i Afrika, Indien, Kina m. fl. länder.

De svenska missionärernas antal uppgår till något öfver 300, i de nu uppräknade länderna finnes ett stort antal grafvar som gömma stoftet af de i striden fallna arbetarna, martyrernas skara räknar icke få från vårt land, men den stridande och triumferande församlingen har ibland sig tusentals, som genom svenska mäns och kvinnors arbete »omvändt sig från afgudarne till att tjäna den lefvande och sanne Guden.» l Tess. 1:9.

I konferensen deltogo öfver ett hundra missionärer och missionärskandidater, representanter från alla svenska missionssällskap utom Svenska kyrkans, hvilkens få hemmavarande missionärer genom sjukdom voro hindrade att närvara. Telegram med brodershälsning från en af dem visade dock att de voro med i anden.

Ett tjugotal viktiga frågor behandlades, deltagandet från allmänhetens sida var stort och frukten af att på ett sådant sätt få mötas tog sig uttryck i följande resolution: »Under tacksamhet mot Herren för den kärlek och frid, som präglat första allmänna Svenska missionärskonferensen och