Julfrid: 1901

Hvad är Julfrid för något?

Julbild af BETTY.

»Är Julfrid en flicka eller en gosse, mamma?»

Frågan kom matt och trött från en liten flicka, som satt hopkrupen i soffhörnet, med hufvudet slappt nedsjunket mot vänstra axeln.

»Flicka eller gosse?...»

Modern såg upp från det hvita plagget, där hon med van hand sydde knapphål, och en sorgsnare blick än den, hvarmed hon mötte flickans fråga, har väl ingen sett i ett kvinnoöga.

»Ja, mamma, efter som Träds lilla flicka heter Helfrid och fru Sjögers lille gosse heter Sigfrid, så vet jag inte om Julfrid är en gosse eller flicka, eftersom det är 'frid' i bägge två!»

»Julfrid är väl inte namn på folk det jag tror», svarade modern.

»Men hvad är Julfrid, då?»

»Hvad har du fått det ifrån?» frågade modern, sedan hon setat tyst en stund som om hon glömt flickans fråga.

»Den fina frun, som var här och hämtade linnena, som mamma sytt åt henne, hon sade att hon skulle ta' Julfrid med till mig när hon kommer med betalningen till mamma. Tror inte mamma att det var hennes lilla flicka? Det vore roligare än om det är en gosse —»

»Jag tänker det är hvarken flicka eller gosse», svarade modern.

»Hvad, då?» undrade den lilla.

»Det är inte godt att veta, lilla barn», svarade modren, men nog visste hon hvad slags julfrid hon själf behöfde.

Rummet var en liten vindskupa, lågt och förfallet, men i allt därinne, och detta allt var snart räknadt, lyste fram en sträfvan att hafva det snyggt och prydligt. Oklanderligt rent var det, fast gardinerna voro stoppade öfverallt och golfvets enda matta nästan utsliten. Modern ansträngde sina ögon vid en liten dålig lampa utan kupa, men lampan var blankskurad och glaset rent. Ute slet snöstormen i träden och massor af snö dansade mot det bräckliga fönstret. Där var ingen rullgardin och den lillas melankoliska ögon voro fästade på snöflagorna, som sugit sig fast på rutorna och lyste matthvita mot mörkret där ute, under det hon tänkte på Julfrid. Om det ej är en liten flicka, hvad brydde hon sig då därom? Alltse'n fru Eyling varit där hade Julfrid sett på henne med ett par ljufva blida småflickögon och lett mot henne med en liten vacker, blyg, röd mun.

»Nu ska' lilla Viva lägga sig och sofva. I morgon får du väl se hvad Julfrid är.»

»Men — jag är så hungrig. Har mamma ingen mat?»

»Jo — kanske du får äta upp ditt frukostbröd i kväll — se här, barnet mitt. I morgon får jag väl pengar af fru Eyling.»

Om en stund sof den lilla och den barmhärtiga sömnen lät henne för några timmar glömraa sin svaghet och sina missräkningar. Men hennes stackars mamma fick ej på länge njuta af samma lycka. Där var ännu mycket som ej var färdigt på den hög af linnesömnad som låg framför henne. Men det var ock en annan sak som höll henne vaken. Det var ett stygn — ett stygn i hjärtat, som hon ännu icke visste någon bot för — och bittra voro de tårar, som tidt och ofta gjorde våta ränder på de färglösa kinderna. Hon hade hört att »den som hatar sin broder är en mandråpare och har icke evigt lif blifvande i sig.» — Och hon hade hatat — hon hatade ännu — och hon hade skäl att hata ... Och nu hade hon fått blicken på det förfärliga att hon var i mistning af evighetslif. Denna dom hade hon hört många gånger förut, men nu hade den fått en så märkvärdig kraft i sig — en sådan makt öfver henne, som hon ej kunde skudda af sig. — Hon grät och sydde.

Efter en lång trist morgon fick lilla Viva syn på fru Eyling ner på gatan. Jo, hon kom just hitåt och var det inte ändå en liten flicka med henne? Var det inte Julfrid, hon som kom tultande med en stor hvit rulle i handen, klädd i hvitt pälsverk och tittande uppåt fönstret med ett par rena, blå barnaögon!

En glädjekänsla brusade som en varm ström genom Vivas bräckliga kropp.

»Mamma, hon kommer ... därnere kommer Julfrid ... Det är en liten flicka, som jag tänkte ...»

Fru Eyling knackade på och steg in, förande vid handen en liten rar tös, röd som en ros midt i vinterkylan. Det låg något af frisk luft öfver den fina fruns väsende, något som hade makt att jaga bort dystra tankar och stämningar. Hon hälsade gladt.

»Tack för godt arbete, snälla fru Floch! Här är betalning därför. Och så ville min lilla Aslög nödvändigt följa med och bära Julfrid till er lilla Viva. Gå fram till Viva nu, lilla Aslög, och lämna henne Julfrid. Och här i korgen är det något till frukost åt er lilla. Och så ha vi snart julafton och då skall jag låta höra af mig.»

Det var således icke Julfrid som såg på henne så skyggt medlidsamt med sina goda, blå ögon ... Det var ej Julfrids, den lilla röda munnen som drog sig så vackert leende öfver två små pärllika tandrader ... Hon hette ju Aslög ... Men Viva var lycklig i alla fall.

Isen var snart bruten och Viva och Aslög voro som ett par gamla vänner. Aslög virade försiktigt upp sin pappersrulle och ordet Julfrid lyste i stora, grant formade bokstäfver i Vivas ögon. Och nedanför rubriken såg hon en tafla med människor, lamm och en ängel med stora hvita vingar. O, det var vackert — och lilla Aslög förklarade att bilderna betydde ängelns besök hos Betlehems herdar »i den natten då han född vardt». Och lilla Viva lyssnade andlöst. Hon hade lärt att läsa och visste allt detta förut, men Aslög kunde med sin barnsliga stämma förläna berättelsen ny färg och nytt lif.

När fru Eyling och lilla Aslög gått, såg Viva igenom Julfrids innehåll, men ingenting var henne dock så kärt som omslagets första sida med ängeln och herdarne. Hon tröttnade aldrig att se på dem. Den kära tidningen spred ett ljus öfver hennes förut mörka tillvaro.

Julafton kom och med den en stor korg från fru Eyling. Där var mycket jul godt nerpackadt och — o, fröjd! — en hel omgång vackra varma vinterkläder för Viva, »som Aslög växt ur». En sådan härlig julafton det vore, om bara inte mamma jämt vore ledsen...

»Mamma... gråt då inte så förfärligt, när vi ha fått så mycket rart till jul.»

»ja — ja — barn, var glad du som kan — men Gud vill nog inte att jag skall vara glad ...»

»Jag tror allt att Gud vill det, för Gud är snäll*

»Mamma, får jag läsa en vers ur Julfrid!»

»Läs, om du tycker det är roligt,» svarade modern med trött, bedröfvad ton, när hon lutade sig ner för att taga ett hvitglödgadt stryklod ur kakelugnen och med säker hand låta det glida in i strykjärnet. Viva läste:

»Hvad är då att vara försonad med Gud? Det är att vår synd är borttagen. — — — — — — — — — — — — — — — — — — Att hafva försoning i frälsarens sår Är salighet hvilken ock evigt består. — — — — — — — — — — — — — — — — — — Försoning på Golgata kulle oss vanns I blodet, som där för oss runnit.

Försoning är kärlek, försoning är nåd, Försoning omskapar mitt hjärta. Försoning förenar de skilda igen, Försoning gör syndarn till skaparens vän, Försoning är frälsningens källa.» o. s. v.

Lilla Viva läspade fram versarne, rad för rad, med sjungande släpig ton, långsamt och tydligt. Modern hade satt ifrån sig strykjärnet och stod där som en bild med ögonen riktade rakt framför sig ... Det var ingen möjlighet att komma ifrån det där... Att vara försonad med Gud — ha sin synd borttagen — hafva försoningen i frälsarens sår ... det var det hon behöfde. Men: »Försoning förenar de skilda igen ...» Hon fick ej vara oförsonlig längre — hon fick ej hata, om hon ville vara försonad med Gud ...

Hon måste genast skrifva: »Kom igen — jag förlåter så, som jag vill att Gud skall förlåta mig.»

Och så föll bördan af henne och hon kände hur Guds frid — äkta, ren julfrid, smög sin in i hennes hjärta och det kom ett nytt lif öfver henne.

Och när ljusen brunno på byrån och i julgranen och julbordet stod dukadt rikligare än på många år, satt lilla Viva i knä på en ännu ung man, som i sitt ansikte bar spår af sorg eller utsväfningar, men som nu med strålande ömhet såg på den lilla bräckliga varelsen han omslöt med sina armar.

»Pappa», sade hon plötsligt, »nu vet jag hvad Julfrid är; vet du?»

»Kanske», svarade han med osäker röst.

»Jag vet det säkert bäst», sade Vivas mamma, när hon kom med kaffebrickan, vänlig och strålande som dagen efter bröllopet.

*