Julfrid: 1901

En jul bland småfolk.

»Det var då sista gången jag var inne till Olssons! En sådan människa! Utslunga så nedriga beskyllningar om mig!»

»Men far! --»

»Inga men! Har jag stulit mig till min gård jag? Vill du hålla med om sådant?»

»Men han sade »

»Ja, just det var det han sade.»

»Men han sade det i förhastande.»

Sven Persson blef svaret skyldig. Han var alldeles för uppretad för att svara. Han var egentligen ingen elak människa; men han hade under flera år stått i ett mindre godt förhållande till sin granne Lars Olsson, och just i dag, då han hesökte honom, hade ordväxlingen öfvergått till öppen träta. Inkommen från besöket hos grannen, befann han sig i en uppretad sinnesstämning, hvilken han öppet gaf luft åt inför sin hustru, som ville afstyra all ovänskap dem emellan och därför ville framhålla allt som kunde lända grannen till ursäkt för hans obetänksamma beskyllning.

Detta lyckades henne dåligt, såsom ni hafva hört, och ovänskapen de båda grannarne emellan blef tvärtom allt bittrare. Sven Persson talade om att resa in till en jurist i den strax intill belägna staden och få ett råd hur han borde göra; i hvarje fall skulle Lars Olsson stämmas till vårtinget för att stå till rätta för sin beskyllning.

Och dag ut och dag in voro hans tankar upptagna härmed, förbittrande hans och hans hustrus lif.

Ovänskapen är en svart fågel, som slår ner, där han får; och vid suset af hans mörka vinge lyfter fridens skygga dufva sin till flykt.

--

Det var dagarne före jul. Ett tjockt snötäcke höljde marken, och på trädens grenar hvilade snön och bildade underbara festoner.

Makarne Perssons enda barn, en dotter, tjänade i den närbelägna staden. Hon hade varit en yr, obetänksam flicka, som flitigt besökt danstillställningar och dylika nöjen; på en gång hade hon upphört därmed och begynt att läsa bibeln, sjunga andliga sånger och gå att höra Guds ord förkunnas. På senaste tiden hade hon ofta besökt frälsningsarméns sammankomster och slutligen gått in som aktiv medlem i densamma.

Föräldrarne hade någon kännedom härom; men som hvad de visste kommit till dem på ryktets väg, hoppades de -- och i synnerhet Persson själf -- att det icke var sant. I alla fall skulle de snart få visshet därom då hon kom hem till jul. Och hon kom -- iklädd frälsningsarmens uniform.

Det köttsliga sinnet är en fiendskap mot Gud. Det må sedan uppenbara sig hos den i vadmal klädde landtbrukaren eller hos den högt uppsatte, fine, bildade ämbetsmannen. Om deras barn gå på syndens farliga vägar, spela, dricka, dansa, det vållar dem ingen sorg; men vända de sig bort från allt detta till att vandra på Guds vägar och att efter »Guds vilja tjäna sin samtid», då blir det sorg utaf; man såge, snart sagdt, sitt barn hellre på båren än att något sådant skulle hända det.

Denna sanning vann åter bekräftelse vid Finas hemkomst. Persson blef utom sig af vrede vid åsynen af den förhatliga uniformen, och äfven modren, i ett och annat karaktärsdrag långt till förmån framför sin man, grep denna syn djupt. Men den frimodighet, ödmjukhet och kärlek, hvarmed Fina bar sina föräldrars missnöje, hade en förvånande verkan på deras hjärtan; och hon fann snart, att de villigt lyssnade till det frälsningens budskap, hon hade att förkunna och under tårar frambar till dem. Snart erfor hon ock att den gamla ovänskapen mellan hennes fader och grannen Lars Olsson ännu existerade. Denna ovänskap var en damm, som utestängde hvarje godt inflytande. Och vid deras samtal om Guds ords kraf på omvändelse och ny födelse, kom fadrens hjärtetanke alltid fram i de orden:

»Detta är något för min granne.»

»Men det är ock något för er, far«, vågade Fina invända.

»För mig? Hvad har väl jag gjort mot Lars Olsson?» svarade han.

»Ni älskar honom icke, och Guds ord säger: 'Älsken edra ovänner!' Och Guds ord, och hvad det säger, angår äfven er, far.»

»Nå, hvad skall jag då göra? Det återstår bara att du säger, att jag skall be Lars Olsson om förlåtelse för han kallat mig tjuf?»

»Ja, far. Hat och ovänskap bringa idel olycka med sig. Försona er med farbror Olsson. Ni skall ingenting förlora därpå, men ni skall däremot vinna oändligt mycket. Utan frid på jorden, har ni ingen frid att vänta er i evigheten.»

Det låg en vekhet i Finas röst, som gjorde ett starkt intryck på honom. Han var rörd och ville icke visa det. Han gick ut. Fina flydde till vinden och föll där på knä och anförtrodde sin nöd åt Gud.

*

Julafton var inne. Det var nu riktigt fint i stugan. En hvit duk var lagd på bordet, »julhögar» voro upplagda för en och hvar i huset och i fönstren voro ljus ställda. I ett hörn af rummet stod en julgran, som Fina prydt med pappersremsor och stjärnor af papper, och i spiseln kokade julmaten.

Det var således julstämning därinne, men öfver husets medlemmar tycktes någon hemlig sorg hvila, som hindrade julglädjen att infinna sig. Mor Persson såg nedstämd ut och Finas ögon buro spår af tårar, och hvad bonden Persson själf angick, så tycktes han vara mycket orolig; en inre kamp försiggick i hans sinne och han gick af och an i rummet. Slutligen fattade han mössan och närmade sig dörren.

»Far,» sade hustrun, »du tänker gå?»

»Ja mor. Jag måste gå. Jag står inte ut med det här. Jag måste, vet du, göra upp med både Gud och människor.»

Mor Persson suckade.

»Ja, gå far!» sade hon. »Det är nog rätt hvad Fina sagt. Jag önskade att jag vore som hon.»

Hon vågade ej se upp, ty hon fruktade den verkan hennes ord kunde framkalla.

Han såg på henne och vände på mössan.

»Ja, får gå,» sade hon.

*

Vi göra nu en titt in i Lars Olssons stuga. Äfven här tyder allt yttre på julstämning. En julgran, klädd med granna pappersremsor och guldglitter, står midt i stugan. I fönstren stå ljus och i den hvitmenade spiseln brinner en skön brasa, som ter sig dubbelt angenäm i den rätt starka kölden, som inträdt. Husfadern, en medelålders man, sitter på en stol framför brasan och studerar en tidning. Ett hårdt, hotfullt drag hvilar öfver hans anlete. I köket är husmodern sysselsatt, men äfven hon ser ej lycklig ut; och de tvenne barnen, som leka utanför stugan i snön, göra det, som det tyckes, med glömska af att det är julafton.

»Jag kan ej vara, för så beklämd känner jag mig, far», tog husmodern till orda, i det hon ordnade duken på bordet; »allt sedan Sven Persson var här inne och I blefven så osams. Det var ett styggt ord du sade, att han stulit sig till hela gården.»

Lars Olsson blickade hotfullt in i elden.

»Ja, mor, det hade nog varit bäst att jag inte sagt det», sade han.

»Om du nu blir stämd till vårtinget? Men hvad ser jag,» fortfor hon och såg ut genom fönstret, »där kommer någon på gärdet -- ja, där ha vi det -- det är Sven Persson, som kommer med stämning.»

»På julafton?» Lars Olsson såg ut. Ja, det var intet tvifvel, det var Sven Persson, som kom.

Dörren öppnades och Sven Persson trädde in. Han hälsade ett: »Guds frid härinne!» med en värme, som bort göra klart för stugans innevånare att de ej kommo från en oväns läppar. Han gick fram till Lars Olsson och räckte honom handen.

»Jag kan ej fira jul rätt, innan jag räckt dig handen till vänskap och försoning», sade han med darrande röst. »Jag har gjort dig ondt; kan du förlåta mig och trycka min hand tillbaka till tecken på att vi äro vänner. Jag beder dig, granne, ehvad du kan ha emot mig, förlåt mig!»

Det blef tyst i stugan. Lars Olsson kunde ej fatta hur det egentligen hängde ihop eller tro, att hvad han hörde var sant. Hans hustru, som flytt till köket vid Sven Perssons inträdande, hade, genom den på glänt stående dörren, hört hans ord och begynte gråta.

Lars Olsson, som tycktes hafva förlorat målföret, begynte återfå bruket af sin tunga. Hans läppar skälfde, i hans ögon framträngde tårar; han tryckte hårdt den framräckta handen och sade med värme:

»Det är allt jag som behöfver be dig om förlåtelse. Det har länge känts tungt, att jag så bittert förföljt och smädat dig. Jag är icke värd att ha dig till granne. Men vill du förlåta mig, så vill jag hädanefter söka vara en bättre granne än hittills.»

Sven Persson tog plats på den framskjutna stolen framför brasan,

»Vi ha felat båda två», sade han, »men mest jag. Jag är en stor syndare, Lars Olsson. Jag måste i dag på julafton sörja för min själ. Eljes får jag ingen del i de orden: Ära vare Gud i höjden och frid på jorden, till människorna ett godt behag.»