Sida 29
stÀndiga kamp mot satan, synden, köttet och vÀrlden Àr för alltid afslutad. De hafva segrat och vunnit och fÄ nu hvila sig -- hvila frÄn all tidens oro, alla bekymmer, timliga och eviga. De hafva, efter den stormuppfyllda seglatsen pÄ lifvets haf, hunnit den efterlÀngtade hamnen. Det Àr kroppshyddan som fÄr hvila sig -- deras sjÀlar Àro uti Guds hand. De Àro sÄledes till hade kropp, sjÀl och ande i fullkomlig sÀkerhet.
*
Det eviga lifvet. -- »Efter natt följer dag -- dag som evigt varar». O, hvilken evighetsdag som stundar! Kristus, rÀttfÀrdighetens sol, synes i skyn, alla moln försvinna för honom, allt mörker jagas bort till sitt rum, alla mÀnniskor skola fram i ljuset och allas gÀrningar skola uppenbaras. UppstÄndelsebasunen ljuder i himlarymderna -- uppstÄndelse -- uppstÄndelse -- ljuder ekot pÄ jorden. Det blir en vÀldig rörelse bland mÀnniskorna pÄ jorden, det blir ett gny i mullen. De stora kyrkogÄrdarne i millionstÀderna komma att förete en ovanlig anblick. DÀr, som annars var sÄ tyst och lugnt, blir det en rörelse, ett brak och dÄn af ramlande monument och mausoleer, ett lif och vÀsen som grÀnsar till det otroliga. Och hafvets stora graf skall Ätergifva sina döda. De rÀttfÀrdiga uppstÄ till evigt lif, de orÀttfÀrdiga dÀremot till evig fördömelse.
»NÀr Herren Zions fÄngar lösandes varder skola de varda sÄsom drömmande». »DÄ skall glÀdje och fröjd fatta dem». DÄ om nÄgonsin gÄr det ordet i uppfyllelse: »De skola uppfara med vingar sÄsom örnar». Det första var blick skall se blir rÀttfÀrdigheteus sol Jesus Kristus. Det första vÄra lÀtta och glÀnsande vingar skola böja oss mot blir solen -- rÀttfÀrdighetens sol Jesus Kristus. Och, sedan skola vi fÄ bo hos Herren för evigt pÄ fridens mark och i lugna och trygga boningar; -- sedan skola vi evigt fÄ bada oss i det himmelska solljusets hÀrliga glans, andas ren luft och sjÀlfva skina sÄsom solar i vÄr faders rike; gÄ frÄn klarhet till klarhet; -- sedan skola vi med fullkomlig harmoni upphöja, prisa och lofsjunga Gud och lammet -- och sedan - ja, jag vet det icke. Hvad intet öga sedt och intet öra hört och i intet mÀnniskohjÀrta uppstiget Àr det har Gud beredt dem som honom Àlska. Det blir nog -- evigt nog!
PÄ kyrkogÄrden.
IfrÄn »fjÀrran vÀstern» kom han -- LÀngtan honom vingar gaf -- För att Àn fÄ se sin moder, Men han finner blott en graf. Detta hjÀrta, som han sÄrat, Hvars förmaningar han glömt, Nu för alltid Àr för honom Under vinterdrifvan gömdt.
Ack, hvad hjÀlper nu hans Änger, Hans bekÀnnelse och bön? Bitter Àr den skörd han bÀrgar Af sin ungdoms syndafrön. Hvarför, moder, sÄ han suckar, Lyddes jag ej till din röst? Hvarför gick jag bort i synden, Sargande ditt ömma bröst?
Och -- hvad vann jag uppÄ fÀrden I det gyllne sagoland? Vann jag lycka, vann jag glÀdje, SlÀcktes dÀr min lÀngtans brand? Kallt Àr guldet, som jag vunnit, Och hvad glÀdje ger det mig -- DÄ jag ej, o hulda moder, Dela fÄr dess glans med dig!
Och det var ju dock min mening Att till julens högtidsfest Hinna hem till dig och hemmet, För att bli din kÀra gÀst! Och -- sÄ har du gÄtt att fira Julen i din faders hus, Och du tÀnder ej som fordom Mina vackra juleljus!
SÄ han suckar, blek om kinden PÄ den tysta kyrkogÄrd, Och vid minnet af hans moder SmÀlter hjÀrtats is, sÄ hÄrd. StjÀrnorna i julekvÀllen Blicka pÄ den sorgsne ned, Hviskande: Du Ängerfulle, Lyft din blick till Gud och bed!
Och som fordom skyar remna Under Ă€nglasĂ„ngers ljud, För att titt den sjĂ€l, som beder Föra julens glĂ€djebud: »Ăra vare Gud i höjden!» Susar det i nejden blid DĂ„ ett armt, förkrossadt hjĂ€rta Vunnit Jesu ljufva frid!
Eric.
