Julfrid: 1901

Från Sjömanskonferensen.

Det var en förunderlig frisk fläkt med den sjömansmissionskonferens, som i fyra vackra septemberdagar var samlad här å Johannelund detta år.

Från Tyskland, England, Frankrike och de fyra nordiska länderna hade deltagare kommit till ett antal af omkring 50.

Det var icke personer, som blott läst och hört om sjömansmissionen.

Det var sådana, som själfva varit med i arbetet, som personligen kämpat med dess svårigheter och druckit ur dess glädjekällor.

I åratal hade de flesta stått på vakt som de nordiska kyrkornas utposter i fjärran land.

Mer än en hade nog upplefvat den beklämmande känslan af att under det dagliga arbetet i den sotiga hamnen, bland skimrande och lockande krognästen och i det örondöfvande larmet af winschar och spel likasom sjunka tum för tum ned i misströstans dy.

Det går än i dag så ofta för Herrens vittnen som för Petrus. Vi se på ovädret, det mörka rullande hafvet -- så vi förlora Kristus ur sikte och därmed allt, som kan »hålla oss uppe» i arbetet.

Och sedan detta att stå där ensam i det främmande landet, i den stora hamnen, ensam för Herren mot skarorna af frestare och förförare, som vinningslystnaden sändt ut som sina agenter.

*

Ja, nog kändes det förunderligt för många af våra långväga gäster att få samlas i ro och frid med bröder och vänner till denna konferens.

Och det blef så varmt och innerligt i den lilla skaran, som delade allt med hvarandra, samma hem, samma bord, samme arbete, samma intresse, samma Gud och vår Herre Jesus Kristus.

Till och med en af de svåraste murar som finnas, nämligen Kölen, öfvervanns. Herren fick sin vilja fram: »Hvarje berg och kulle sjunke ned, och hvarje backe blifve till slät mark.»

Samma endräkt förspordes i förhandlingarne, som därigenom blefvo riktiga högtidsstunder af undervisning, vittnesbörd och uppbyggelse på samma gång.

Flera resolutioner fattades, som sedermera gått till de nordiska sjömansmissionernas styrelser att där klappa på dörrarne och bedja om intresse, medel och krafter för att det må blifva något af dem.

Sedan komma de väl, hoppas jag, ifrån styrelserna ut till sjömansmissionens vänner och så till dig och mig, och klappa på våra dörrar och tigga så snällt för arbete, gåfvor och personliga medhjälpare för sjömansmissionen i de främmande hamnarne.

Hvad skola då vi svara? Skola vi öppna vår dörr, och skola vi möta den som kommer med ett »Välsignad vare du som kommer i Herrens namn!» Och så med gärning bekräfta vårt sanna ord!

Johannelund i November 1901.

EFR. RANG.

Missionen i Värmland.

Värmland och Småland äro de provinser i vårt kära fosterland, hvarest missionsintresset se’n gammalt slagit de djupaste rötter, och få landsdelar i Sverige äro så genomsyrade af »läseriet» som just nämnda provinser och särskildt det värmländska folket. Den käre gamle veteranen bland lekmannapredikanter, C. J. Nyvall i Karlskoga, och jämte honom ett stort antal goda predikanter hafva i tid och otid utsått en välsignelserik säd, hvaraf också en välsignad skörd kommit; de hafva blåst uti evangelii härliga och fria basun, och stora skaror hafva lyssnat därtill och omvändt sig till Herren, och äro nu lyckliga för tid och evighet, Det finns intet härligare budskap på jorden än förkunnelsen om den fria och oförskylda nåden i Kristus Jesus.

Också har genom den stora verksamhet Värmlands angarii förening utöfvat stora skaror fylkat sig kring denna missionsförening. Sistliden sommar hölls dess årsmöte i Filipstad hvarå illustrationen å nästa sida visar. Tusentals människor från olika delar af provinsen samlas alltid till föreningens årsmöte och lyssna uppmärksamt till Guds ords predikan. Vid mötet i år medverkade bland många andra äfven lektor P. Waldenström.

Hvile Guds rika välsignelse öfver Värmlands missionerande Guds församlingar och öfver alla troende.

O. B--g.