Sida 4
Julbetraktelse.
Af pastor LARS HĂGGSTRĂM.
Himmelriket Àr likt en köpman, som sökte efter goda pÀrlor; och nÀr han hade funnit en kostbar pÀrla, gick han bort och sÄlde allt det han hade och köpte henne.
Matt. 13: 45, 46.
Man vill sÄ gÀrna i juletid gifva en liten gÄfva eller, om man ingenting har att gifva, Ätminstone tillönska hvarandra det bÀsta man vet. Men det största och bÀsta, som nÄgonsin kan tÀnkas, Àr himmelen; och nu sÀndes dig, kÀre vÀn, en innerlig önskan, att den högtid, som snart ingÄr, mÄtte bland ditt lifs dagar blifva ett litet himmelrike pÄ jorden.
Vi bruka sĂ€ga, att julen Ă€r barnens himmel, och nog vilja vi, hvar och en pĂ„ sitt vis, göra julen till ett himmelrike för vĂ„ra barn. I juletid likna vi lite hvar den dĂ€r köpmannen, som sökte efter goda pĂ€rlor â med hvilka vi kunna glĂ€dja vĂ„ra kĂ€ra. Men julen Ă€r en glĂ€djens högtid ocksĂ„ för oss Ă€ldre, och den brukar bĂ€ra litet af himmelriket till alla. DĂ„ trĂ€da bilderna frĂ„n vĂ„ra egna barnaĂ„r pĂ„ ett sĂ„ lefvande sĂ€tt fram för oss; vi se stugan, brasan och granen; vi se far och mor. Det gamla förflutna och det nĂ€rvarande nya flyttar liksom tillsamman och flyter ihop till ett, och utan att vi sjĂ€lfva veta det, bli vi nĂ€stan sĂ„som barn pĂ„ nytt. DĂ„ glömmer husfadern för en stund sina bekymmer, husmodern sitt slit och slĂ€p, tjĂ€naren sina svĂ„righeter, barnen sina smĂ„ sorger, den ene sina motgĂ„ngar, den andre sin nöd, den ensamme sin ensamhet, sjuklingen sina plĂ„gor, den fattige sin fattigdom. NĂ€r julhelgen ringes in, nĂ€r ljusen tĂ€ndas i granen eller pĂ„ bordet, nĂ€r vi i vĂ„r tur fĂ„ taga emot en eller annan god pĂ€rla, som kĂ€rleken sökt ut Ă„t oss, dĂ„ bruka de dĂ€r skuggorna, som lĂ€grat sig öfver vĂ„rt hvardagslif, för en stund vika undan; ja, dĂ„ fĂ„ Ă€fven vi Ă€ldre liksom vara med i en liten vrĂ„ af barnens himmelrike.
Men ack! Det Ă€r med det dĂ€r himmelriket alldeles sĂ„som med barnens leksaker: de hĂ„lla knappt öfver jul. BĂ€st det Ă€r, har hĂ€sten förlorat en fot eller dockan fĂ„tt sitt hufvud sprĂ€ckt. Fattigdomen, som drog sig tillbaka, dĂ„ mĂ„hĂ€nda det enda julljuset tĂ€ndes, smyger sig Ă„ter in genom samma dörr, genom hvilken julen gĂ„r ut; plĂ„gorna infinna sig Ă„nyo, bekymret, det tunga arbetet, lifvets verkligheter. O, det var ju icke nĂ„got himmelrike, Ă„tminstone icke det himmelrike, om hvilket det stĂ„r: »Guds rike Ă€r rĂ€ttfĂ€rdighet och frid och fröjd i den helige Ande», pĂ„ hvilket liknelsen om den kostbara pĂ€rlan egentligen syftar! Det Ă€r, kĂ€re vĂ€n, ett sĂ„dant himmelrike vi alla behöfva, om det skall blifva nĂ„gon riktig jul; och en himmel af detta slag vill julen bĂ€ra till dig. Vi lĂ€sa om köpmannen, att han under sökandet efter goda pĂ€rlor fann en kostbar pĂ€rla, sĂ„ kostbar, att han gick bort och sĂ„lde allt det han hade och köpte henne. En sĂ„dan dyrbar pĂ€rla finnes, Gud vare lof, hĂ€r pĂ„ jorden, och pĂ€rlan Ă€r â Jesus, »som har blifvit för oss till visdom frĂ„n Gud och till rĂ€ttfĂ€rdighet och till helgelse och till förlossning».
En jul utan Jesus Àr icke nÄgon verklig jul. Det finnes mÀnniskor, som lefvat mÄnga, mÄnga Är, men aldrig i sanning firat nÄgon jul, emedan de icke funnit julens
