Sida 27
VĂ„rt lif.
Af
BanktjÀnsteman O. Bà NG.
Tvenne smÄ mÄngfÀrgade fjÀrilar glÀnste i solljuset och ilade af och an pÄ sina lÀtta vingar omkring mig. dÀr jag satt ute pÄ den gröna Àngen i Guds fria, hÀrliga natur. För ett Är sedan hade jag iakttagit samma smÄ varelser under helt andra omstÀndigheter -- de förde dÄ ett trögt och tungt krÀlande lif pÄ ett kÄlblad. Och fram mot hösten vÀxte ett trÄngt och tunt skal omkring dem. SÄ somnade de in i vinterdvala utan att de sjÀlfva sÄ noga mÀrkte det. De kÀnde det icke mera trÄngt och tungt omkring sig, deras krÀlande tillvaro var öfverstÄnden, de hörde icke höststormarnes vilda tjut, de ledo icke af vinterns skarpa köld, de hvilade sÄ ljuft i sin puppa. Deras fridfulla sömn varade flera mÄnader, men för dem syntes det blott som en vanlig natt. De uppvÀcktes ej ens af vÄrstormarnes hÀftiga brytning och dÄn, som annars gjorde en hel del insekter yrvakna. Men nÀr solstrÄlarnes uppstÄndelsekraft verkade pÄ det tunna skal, som omgaf dem, och kom detta att spricka itu, dÄ kÀnde de en förunderlig kraft, en pÄnyttfödelsens gestalt intaga hela deras vÀsen och omdana detsamma -- de fingo vingar, lÀtta, behagliga vingar »som dufvorna hafva». Det första deras blick riktades mot och sÄg, var -- solen. Det första deras vingpar höjde sig mot, var -- solen. Och sedan svÀfvade de omkring hela sommaren, dels i den rena blÄ höjden och dels öfver de hÀrliga blomsterÀngarne pÄ den i vÄr- och sommarskrud iklÀdda sköna jorden, badande sig i solljusets hÀrliga glans. Det gamla var förgÄnget och allt hade blifvit nytt.
Af denna iakttagelse erhöll jag en bild af mÀnniskans lif och nedanstÄende tankar framstodo för mitt inre.
*
MÀnniskans jordelif. -- Om mÀnniskans tillvaro hÀr pÄ jorden yttrar sig gudsmannen Moses, om hvilken det dock heter att hans kraft icke försvagades intill hans död, sÄlunda: »VÄrt lifs dagar Àro sjuttio och till det högsta Ättio Är; och dÄ det bÀst varit hafver, har det möda och arbete varit, ty det gÄr snart sin kos, likasom flöge vi bort.» Ps. 90: 10. Hvem vill eller kan jÀfva detta uttalande? Den erfarenhet af lifvet som Moses och hans samtida pÄ sin tid -- fyra tusen Är tillbaka i tiden -- gjorde, den erfarenhet hafva alla slÀkten och generationer under de svunna seklerna sedan dess fÄtt göra och nutidens slÀkte fÄr mer Àn kÀrt Àr bekrÀfta sanningen dÀraf. Tidens kraf och fordringar hafva icke sÄ litet stegrats sedan Moses lefde och kunde gudsmannen nu blicka ut öfver de myllrande mÀnniskoskarorna pÄ vÄr jord och se all dess möda och arbete, all dess strÀfvan, oro och traktan, förvisso skulle han dÄ inlÀgga mycket starkare uttryck i sitt förut fÀllda omdöme om lifvets kamp och strid, arbete och möda för mÀnniskan.
De lyckliga barndomsÄren, utan möda och arbete, under munter lek dagen om, Àro icke sÄ mÄnga. De försvinna sÄ fort. Tidigt begynner skoltiden och dÄ gÀller det sedan att knoga och arbeta om man skall följa med -- blifva nÄgot i vÀrlden och icke komma pÄ efterkÀlken. Sedan, efter en lÄng tids studier, dÄ man Ätminstone vissa tider mÄst stiga upp kanske klockan fyra eller fem om morgnarna och hÄlla i till sent pÄ natten för att hinna med och icke blifva kuggad i sin examen, och kommer ut i lifvet -- hvad bjuder dÄ detta pÄ? Jo, pÄ möda och arbete sÄ framt man icke skall blifva samhÀllet till tunga. Och arbetaren, som icke haft medel eller tid eller sinne för studier, utan Àgnat sig Ät lifvets praktiska vÀrf -- ja, han mÄste följa med herregÄrdsklockans ringning eller fabrikspipans blÄsning tidigt pÄ morgonen och hÄlla ut till sent pÄ kvÀllen och i mÄnga fall för en alltför liten dagaflöning, sÄ knapp, att den nÀtt och jÀmt rÀcker till för hans smÄ behof -- det Àr möda och arbete, och dÄ Àr ÀndÄ lifvet som bÀst. UppifrÄn sedt krÀla mÀnniskorna liksom maskar pÄ Guds gröna jord -- kÄlbladet. Deras hufvudsakliga strÀfvan gÄr ut pÄ att fÄ stilla sin hunger och törst. Dock, nÀr man blott har hÀlsa och krafter och lust för arbete, dÄ gÄr det, dÄ Àr mödan ljuf och lifvet solljust och lÀtt; ty det Àr ÀndÄ nÄgot stort och skönt i lifvet att ha blifvit danad till mÀnniska.
Men sÄ komma motgÄngens tider, missrÀkningar göra sig gÀllande och pröfningar af mÄnga slag instÀlla sig. Man vet icke hvarifrÄn allt kommer eller hvarför det drabbar uppÄ. Alltnog: lifvet blir mörkt och bekymmersamt Seglatsen försvÄras af storm och yrvÀder -- det »yr frÄn alla hÄll.» Sjukdom intrÀffar, bÄde
