Julfrid: 1901

Andra tider -- andra seder.

Pansarbåten Wasas sjösättning.

Bland religiösa handlingar, som under tidernas lopp blifvit mer eller mindre missbrukade, är det kristna dopet. Huru har ej detta för mången förlorat sin egentliga höga betydelse och blott blifvit till en tom innehållslös ceremoni, förbunden med människans uppkallande vid namn. Ja, man torde ej taga mycket fel, om man antager, att de äro de flesta, för hvilka detta sistnämnda i afseende på det heliga sakramentet är hufvudsaken och som vid detsamma föga eller intet tänka på något annat. Och likväl är detta den allra betydelselösaste bisak, af människor utan Guds befallning förbunden med dopet, i jämförelse med dettas stora och viktiga ändamål. Vi mena därför, att det för sådana tanklösa människors skull vore bättre, att man vid döpandet af de små -- ty vid äldres dop förekommer det ju ej att man gifver dem namn annat än i hednavärlden och när omvända hedningar önska att aflägga sitt hedniska namn för att antaga ett kristet sådant -- afstode från att samtidigt uppkalla dem vid namn och gjorde detta antingen därförut eller efteråt. Måhända skulle man då mera än nu bringas att ägna sina tankar åt det egentliga innehållet i och syftet med den heliga handlingen.

Som en karrikatyr af dopet snarare än ett missbruk däraf får man väl betrakta den sed, som understundom förekommer, att då man gifver namn åt liflösa föremål begjuta dessa med vatten, kallande detsamma »dop». Att emellertid denna sed är att härleda från ofvannämnda svåra missbruk af dopet är klart. När barnen få namn, är det vanligt, att de döpas, resonnerar man i stället för att det naturligtvis rätteligen borde heta tvärtom, och så tillämpar man denna oriktiga tankegång äfven i sådana fall, där väl namngifning, men intet dop kan äga rum; ty döpas kunna endast människor. Och denna skefva föreställning och praxis har så nästlat in sig i många människors medvetande och handlingssätt, att t. o. m. personer af den högsta bildning och samhällsställning skattat däråt, ja, haft svårt att inse det sårande däruti för ett kristligt sinne och att frigöra sig därifrån, då det oriktiga påpekats.

Så har man under de gångna åren haft för vana här i vårt land, att då våra under dessa byggda stora pansarfartyg skolat ha sina namn detta skett i förening med s. k. dop af dessa fartyg, och för att det ena riktigt skulle stämma öfverens med eller motsvara det andra har man utbytt vattnet vid detta »dop» mot champagne. Pansarbåtarne äro dyra och fina, har man tydligen resonnerat, -- därför är det för simpelt att »döpa» dem i bara vatten, det måste vara en af de dyraste och finaste vätskor man kan hitta på. Och så har man ytterligare förökat det för mångas uppfattning stötande i denna sed genom att som en sådan »fin» vätska anse och använda en af de mest förföriska och fördärfbringande rusdrycker, ej besinnande, att man därmed också uttalat den rätta domen öfver det fördärfbringande redskap, som man begjutit med detta fluidum. Den tid är nämligen förgången, då man allmänt ansåg rusdryckerna som ädel vara, liksom den, då man allmänt sof öfver gängse förvända föreställningssätt i afseende på religiösa sanningar.

Men andra tider fordra andra seder. När därför en af våra senast färdigbyggda pansarbåtar under iakttagande af ofvan sagda sed var sjösatt, ingaf som bekant lektor Waldenström, som vid så många tillfällen fört de kristnas och nykterhetsvännernas talan inför öfverordnade och myndigheter i landet, en skrifvelse till konungen, i hvilken han framhöll det för en uppriktig kristen och allvarlig nykterhetsvän motbjudande i ett sådant bruk och uttryckte sitt hopp, att k. m:t för framtiden skulle taga nådig hänsyn till de känslor, för hvilka han sålunda gjorde sig till tolk. Och såsom en ersättning för dessa champagnedop föreslog han, att k. m:t skulle vid kommande sjösättningar af dylika krigsfartyg befalla, »att allvarlig bön skulle hållas, att Gud måtte i sin stora barmhärtighet så länge som möjligt skona vårt älskade fosterland för krigets fasansfulla straffdom, men om ofreden kommer, gifva vårt folk mod och kraft att värna dess själfständighet.»

Och så hände det, att när nästa pansarbåt den 25 september i år gick af stapeln å Finnboda slip invid Stockholm i närvaro af konungen, drottningen, prinsarne Eugén och Bernadotte m. fl. högt stående personer samt en stor allmänhet och därvid erhöll sitt namn, skedde detta allenast under den formen, att drottningen framträdde och yttrade: »På konungens befallning skall denna pansarbåt bära namnet Wasa. Lycka och framgång följe den med Guds beskydd till fäderneslandets väl!» Ögonblicket därpå gled den flaggprydda båten i sjön under mängdens hurrarop, och något champagnedop förekom ej.

Ännu en pansarbåt är sedan dess sjösatt och har fått sitt namn i landet, men ej heller därvid ägde något sådant dop rum, och det är att hoppas, att det aldrig mer må förekomma i Sverige.

Det kan visserligen synas mången jämförelsevis betydelselöst, huru det tillgår i detta afseende, men det här relaterade visar, huru ljuset från ofvan, kristendomens lifsmakt, trots allt motstånd och mörker på vissa håll tränger igenom och sprider sitt sken öfver alla samhällslifvets förhållanden och detaljer, äfven de minsta.

Hmn.