Sida 32
Han lutade hufvudet i handen.
»Det stÄr nog inte bÀttre till med mig,» svarade Lars Olsson rörd.
»Och icke heller med mig», hviskade en röst frÄn köket. Det var husmodern.
*
Bim, bom! Bim, bom! ljödo kyrkklockorna frÄn den nÀrbelÀgna staden, ringande in julen i rikemans hus, i landtmannens hem, i fattigmans tjÀll. Men ingenstÀdes torde deras toner ljudit sÄ sköna som för invÄnarne i T.-by, ty dÀr hade mÀnniskor, som lÀnge hatat hvarandra, Äter begynt Àlska hvarandra; gamla buckliga stridsrustningar och osÀmjans lansar blifvit brÀnda pÄ fridens och försoningens altare.
*
à r hafva svunnit hÀn. Lars Olsson Àr icke mer bland de lefvandes antal. Fina har gift sig och hennes man har öfvertagit gÄrden af de gamle, som lefva af undantaget.
Ănnu en gĂ„ng Ă€r det jul. De gamla pyssla Ă„ter med sin julgran. Det Ă€r ej blott frid i deras enkla boning, det Ă€r frid i deras hjĂ€rtan. Och nĂ€r de lĂ€sa juldagsevangeliet, dröja de med afsikt och med tanken pĂ„ flydda dagar vid de orden: »Ăra vare Gad i höjden, och frid pĂ„ jorden,* Aug. D.
BarmhÀrtighet.
Den stammar ej frÄn jordens mörka dal, den sköna dygden; nej, i ljusets lÀnder, uti Guds faders ljusa himlasal den har sitt hemvist invid lifvets strÀnder. Ja, frÄn allfaders egen kÀrleksbarm den sÀndes ned till jorden, mörk och arm.
Och som en gnista slumrar den djupt in i hvarje mÀn'skohjÀrtas dunkla gömma; men skall som helig flamma den hli din, du fÄr dess trogna vÄrdande ej glömma; ty lÀtt den gudomsgnistan slÀckes ut, och dÄ stÄr sjÀlfviskhet hlott kvar till slut.
BarmhÀrtighet! Hvarhelst du den har mött har den spridt solljus midt i kulen vinter, har dig hugsvalat dÄ af sorger trött du famlat kring i mörka labyrinter. Den vÀckte mod och hopp till lif pÄ nytt och skÀnkte glÀdjens ljus, som hade flytt.
Men har ock du gjort allt hvad du förmÄtt, att bryta bana för barmhÀrtigheten ? Har den det rum uti ditt hjÀrta fÄtt att den fÄtt segra öfver sjÀlfviskheten? Har du som motto för din handling det; Ät hvarje varelse barmhÀrtighet?
NÀr lömskt, försÄtligt ifrÄn port till port förtalet smyger likt en tjuf i natten, och röfvar nÀstans goda rykte bort, som kanske Àr för honom största skatten, Àr du dÄ fÀrdig kasta sten ocksÄ? Kan ej barmhÀrtighet hos dig kan fÄ?
Och nÀr din broder har begÄtt ett fel, och syndagiftet i hans lif sig röjer, ta'r i hans nöd du vÀl med kÀrlek det, sÄ att med domen, kall och hÄrd, du dröjer? BarmhÀrtighet hans rÀddning kunde bli; Vill du dÄ ej dÀrmed stÄ honom bi?
Har armods nöd du nÄgon lindring skÀnkt och sökt att fattigdomens börda lÀtta? Har pÄ den hungrande med bröd du tÀnkt, och lÄtit klÀder pÄ den frusne sÀtta? Om du gÄr kall för dina likars nöd, sÄ Àr hos dig barmhÀrtigheten död.
NÀr du om hedningarnes nöd har hört, hur de i dödens djupa mörker drifva, har det vÀl dÄ ditt hjÀrta innerst rört, sÄ att du gÀrna varit med att gifva och offra utaf ditt, att kring vÄr jord vÄr Guds barmhÀrtighet mÄ snart bli spord,
Att emot lidande och oförrÀtt och vÄld hvar varelse, hvart vÀsen vÀrna, det Àr barmhÀrtighetens plikt och rÀtt, det gör dess tjÀnare med fröjd och gÀrna. Ack, blif barmhÀrtighetens tjÀnare, att himmelskt lif mÄ sig pÄ jorden te!
BarmhÀrtighetens gnista fins djupt in i hvarje mÀn'skohjÀrtas dunkla gömma; men skall som helig flamma den bli din du fÄr dess trogna vÄrdande ej glömma. Ty lÀtt den gudomsgnistan slÀckes ut, och dÄ blir sjÀlfviskhet blott kvar till slut.
K. N~s.
