Julfrid: 1901

Huru högtidlighålla vi julen?

Den kära julhögtiden stundar. Då mången Julfrids läsare kastar ögonen på dessa rader är julen helt visst inne. I tusende och åter tusende hem är ordnadt och pyntadt. Ljusen stråla, barnen leka omkring julgranen liksom foglarne sjunga i skogen en skön junimorgon. Det yttre bär prägeln af en stor glädjefest. Allt bär vittne om att minnet af något stort, något underbart nu firas. Och det är så. Det under har skett, att enfödde sonen blef kött och bodde ibland oss full af nåd och sanning. Den gudaborne har tältat ibland oss.

»Han kommer till vår frälsning sänd och nådens sol, af honom tänd, skall sig ej mera dölja etc.» Men huru fira vi minnet af hans ankomst? Fira vi hans minne så, att han kan hafva glädje, mänskligt taladt, af vårt högtidlighållande af hans födelsedag? Nej, tyvärr icke. Satan och synden skola helt visst fira stora triumfer under högtiden. Barabas skall äfven under julen lösgifvas. På krogar och utskänkningsplatser skola rusdryckerna iskänkas. I månget, annars trefligt hem, skola tårar flyta. Unga söner fördärfvas kanske för tid och evighet.

I stora palats skola väl ljusen stråla, men i månget sådant är icke rum i hjärta och sinne för den frälsare, som en gång lät sig födas. Nöjen af tvetydig art sökas, fråsseri och öfverflöd i mat och dryck, ett farligt festande, ruinerande kropp och själ, se däri består mångens julfröjd. Men det borde icke så vara.

Är nu detta en sanning bland mängden af dem, som icke känna Herren, huru är det ibland Guds folk? Jo så, att äfven bland oss ett uppvaknande bör äga rum. Vår glädje bör icke bestå i blott den utvärtes glädjen. Vi hafva något bättre att glädjas öfver i första hand. Såsom Herren tänkte på oss i vår fattigdom och nöd, så låtom oss tänka på dem, som äro i någon nöd. Säll den som förbarmar sig öfver den fattige. Sök upp någon sådan, dela med dig af ditt öfverflöd. När du ser dina vänner hos dig, tänk äfven på den middagsbjudning och de gäster Herren anvisar. Vintern är inne, det finnes mången liten fattig gosse eller flicka, som skulle få julglädje i ett par varma strumpor, en liten kjol, ett par skor eller ett par vantar. Gör hvad du kan! Bjud människor till att höra Herrens ära! Gå du ut och tala med någon om Jesusbarnet!

Till sist en liten berättelse: Ett älskligt, kristligt hem dukade sitt julbord, och då alla satte sig ned visade det sig att en plats var öfver och stod tom. »Hvilken skall hafva denna plats, mamma?» frågade en liten gosse. »Den är för Herren Jesus, mitt barn», sade modern. »Men kommer då aldrig Jesus, så vi få börja?» sade gossen. Rätt hvad det var kom en liten fattig gosse och bad om litet mat. Han fick sätta sig till bordet, ty nu kom Jesus. »Men mamma år det Jesus?» »Ja, mitt barn, han kommer så där understundom. Han har sagt: Hvilken som undfår ett sådant barn i mitt namn, han undfår mig». Ja, så kunna vi tjäna Herren Jesus. Han kommer i sina lemmar. Välsigne nu Herren oss så, att vi en hvar må få nåd att fira julen kristligt och på allt sätt värdigt!

C. M. J-n.

Hemlängtan.

Jag var för en tid sedan hos en gammal sjuk kvinna. Hon bodde hos sin dotter, som på allt sätt sökte omhulda henne med dotterlig kärlek och omvårdnad. Gumman var sjuk och sängliggande. En svår hosta förenad med andtäppa gjorde lifvet besvärligt för den gamla. Hon längtade hem till Jesus, på hvilken hon trodde. Hon frågade mig gång på gång, om jag ej trodde att hon snart fick flytta hem till Jesus. Hon såg så glad ut, då jag sade, att jag tänkte det icke kunde dröja länge. Jag frågade om hennes dotter ej var snäll emot henne efter hon längtade att få flytta. »Jo», sade hon, »hon är visst snäll emot mig, men jag ville ändå så gärna komma hem till min Jesus!» Den gamla hade fått en djup och innerlig hemlängtan.

Då jag hörde den gamlas ifver och längtan efter hemmet därofvan, så kom så lifligt i mitt minne en händelse för snart tjugu år sedan, som då gjorde ett obeskrifligt djupt intryck på mitt hjärta. Kanske Julfrids läsare vilja höra den?

Jag var 1882 stationerad som vice komminister i en socken i Sunnerbo. Jag bodde under min verksamhet där hos en troende bonde. Sunnerbo är, såsom hvar man vet, fattigt på skog. Under de ständiga krigen med Danmark i forna dagar blef ofta Sunnerbo härjadt och brändt af danskarne. Skogarne ströko då med och i deras ställe fanns, åtminstone på 1880-talet, ändlösa ljunghedar. Dessa ljungmarker brändes då och då för att vinna bete till fåren. Då nästan inga gärdesgårdar funnos, följdes fåren af en vallgosse. Nu bodde i socknen en fattig sjuklig änka med flera barn. Med stor svårighet drog hon sig fram i sin fattigdom och de små fingo mest nöja sig med en bit hårdt bröd utan sofvel. För att få en mun mindre att dela sitt bröd åt, vidtalade den troende gudfruktiga änkan bonden, hos hvilken jag bodde, att hennes åtta- eller nioårige gosse skulle få valla hans får under sommaren.

Den lille inställde sig sålunda en varm vårdag vid modrens hand och såg rätt hurtig och modig ut, åtminstone så länge han höll modern vid handen. Den ovana maten syntes ock smaka förträffligt. Sedan han fått sina förhållningsregler följde modern honom ut med fåren. Huru afskedet mellan mor och son aflopp vet jag icke, men då man bar till honom hans middagsmål, var han alldeles förtviflad. Han ville hem till mor. Vi sökte på alla sätt intala honom tröst och mod. Med möda lät han trösta sig så mycket att vi kunde lämna honom ensam med sina får.

Fram på eftermiddagen kommer han dock hem med fåren. Nu låter han på intet vis trösta sig. Vi sökte på alla sätt att få honom att taga reson, men omöjligt. »Jag vill hem till mor», tjöt den lille. »Ja men», sade någon, »hemma hos mor får du bara en hård brödkaka att äta, här får du mycken och god mat,» »Jag vill hellre äta en hård brödkant hos mor, än den goda maten hos er», grät gossen fram.

Det var detta svar, som då gjorde så djupt intryck på mig att händelsen inristat sig i mitt minne. Jag kommer i håg huru Assafs ord kom för min själ: »Herre, när jag hafver dig, frågar jag efter himmel och jord intet.» Ps. 73: 25. Jag gick in i min kammare och fick mig en stilla pröfvande stund med min frälsare. Ja, må vårt hjärta vara hemma hos Jesus. Det må möta oss godt eller ondt, må blott hjärtat vara hemma!

S. E. Hagberg.