Nordisk familjebok. Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas

understöd af Pompejus, särskildt vid ansökningen till konsulatet. Han blef ock vald till konsul för 63, hufvudsakligen genom en sammanslutning af de förmögnare och ordningens vänner, hvilka fruktade för Catilinas hemliga planer. Dessa omintetgjordes också af C. (jfr Catilina). Men genom aflifvandet af Catilinas medbrottslingar - en åtgärd, som visserligen skedde efter senatens beslut, men på konsulns ansvar, eftersom behörig dom ej var fälld - ådrog han sig hat och förföljelse af de afrättades vänner, af sammansvärjningens hemlige gynnare och i allmänhet af de orolige i staten.

C:s konsulat var höjdpunkten af hans statsmannaverksamhet. Drifven af en hos uppkomlingen lätt förklarlig fåfänga, framhöll han själf tidt och ofta samt i de mest skrytsamma ordalag, att han gjort sitt fädernesland en stor tjänst och därför fått namnet "fäderneslandets fader" m. fl. utmärkelser. Också kan man ej neka, att C. inlagt verklig förtjänst om staten. Men framtiden hörde honom ingalunda till. Den roll han spelat hade till stor del varit omständigheternas verk, och den, som skulle leda Roms öden under den stormiga tid, då partiers och enskildas ärelystnad gjorde staten till en tummelplats för bittra och blodiga fejder, behöfde andra och starkare vapen än en talande tunga. Att hålla måtta var C:s förnämsta ögonmärke. Han hade hoppats att på grundvalen däraf kunna bilda ett parti af sansade män, som skulle uppehålla lagbunden frihet och ordning; men hans förhoppning visade sig snart nog vara ett bedrägligt irrsken. Det fanns ej element till ett sådant parti; ty hvarken de förnäme folkvännerna eller riddarna voro sinnade att uppgifva sina intressen, och det romerska folk, som trängdes i församlingarna på forum, bestod till en stor del af proletärer och slödder. För dem, som önskade en förändring i det bestående, gällde det att aflägsna målsmannen för det lagbundna samhällsskicket, och så var C:s fall gifvet. En personlig fiende till honom var tribunen och folkuppviglaren Clodius, och när Pompejus slöt sig till Cæsar och Crassus, prisgafs C. utan skoning åt Clodius och hans vilda skaror. För att undvika en hotande anklagelse måste han (april 58) gå i landsflykt, hvarefter han formligen landsförvisades. Först efter sexton månader, hvarunder han vistats i Macedonien och Grekland, fick han genom sina vänners bemödanden återvända hem. På sin färd från Brundisium till Rom möttes han öfverallt af jublande folkskaror. Svag som han var för all utmärkelse, berusades han för ett ögonblick af denna hyllning och tyckte sig hafva återfått sin förra betydelse i statslifvet. Men verkligheten skingrade inom kort de flyktiga drömbilderna, och C. insåg snart, huru vacklande hans ställning var. Clodius och andra orostiftare uppfyllde honom med fruktan, och han började därför rikta all sin sträfvan på att bereda sig trygghet och skydd mot partiyran. Tillräckligt klarsynt att inse senatens vanmakt, var C., såsom en man utan anor, föga fäst vid adelspartiet, under det att å andra sidan demokraternas tygellöshet måste förefalla högst vidrig för en man, som afskydde alla öfverdrifter. Han sökte därför närma sig triumvirerna och främjade såväl Pompejus' som Cæsars intressen. Den senares ärelystna planer kunde visserligen icke vinna C:s bifall; men för sin egen trygghets skull fann han numera rådligast att icke korsa Cæsars väg. För öfrigt hade dessa båda mäns gemensamma intresse för litterär verksamhet förenat dem redan i ungdomen. Under Cæsars fälttåg i Gallien hade C. med honom underhållit en liflig brefväxling och skaffat sin broder Quintus anställning i hans krigshär. Samtidigt uppträdde han ofta såsom talare, dels i senaten och dels i rättegångar, t. ex. då han år 52 försvarade Milo, hvilken dödat hans hätske ovän Clodius. År 51-50 var han ståthållare i Cilicien. Han vann där någon krigsära, ådagalade oegennytta och mildhet samt visade, att han i afseende på behandlingen af provinsernas inbyggare icke delade den äldre uppfattningen, enligt hvilken dessa ansågos rent af rättslösa mot de romerske herrarna.

Vid sin återkomst från Cilicien fann C. ett medborgerligt krig oundvikligt. Till intetdera af partierna kände han sig dragen; men efter lång tvekan slöt han sig till Pompejus, hvilkens seger han väl ansåg mindre farlig för friheten än Cæsars. Både Pompejus' eget beteende och öfvermodet hos hans omgifning misshagade dock den hofsamme och sansade fosterlandsvännen. Efter slaget vid Farsalos (48 f. Kr.) insåg han hopplösheten af fortsatt motstånd, återvände till Italien och fick efter en tid full tillgift af Cæsar, hvilken till och med bemötte honom med uppmärksamhet och välvilja. I början lefde dock C. i tillbakadragenhet och fann en tröst i litterära sysselsättningar. Men det var icke lätt för statsmannen att hålla sig fjärran från det politiska fältet eller för talaren att iakttaga tystnad. För att utverka nåd åt landsflyktiga vänner närmade han sig alltmer till Cæsar, och denne såg gärna, att C. åter uppträdde på skådebanan. Men sorgen öfver statens och hans eget träldomstillstånd kunde ej döfvas. Frihetskänslan och saknaden af det som varit röja sig öfverallt i hans bref, liksom i hans öfriga skrifter.

Att den för alla intryck så tillgänglige C. efter mordet på Cæsar (44) skulle uppfyllas af glada förhoppningar om bättre tider var helt naturligt. Men äfven nu gäckade verkligheten hans hopp. De sammansvurne uraktläto att begagna sig af ögonblicket och gåfvo motståndarna, främst Antonius, tillfälle att bemäktiga sig händelsernas ledning. Brutus måste lämna Italien; äfven C. ämnade afresa, men blef af Brutus öfvertalad att stanna för att med fredliga vapen befordra frihetens seger. Nu utvecklade C. en öfverraskande kraft och beslutsamhet. I de berömda XIV orationes in M. Antonium (efter Demosthenes' tal mot den macedoniske konungen Filip äfven kallade Philippicæ, "de filippiska talen") använde han hela sin vältalighets kraft för att krossa Antonius. Det bifall, som från många håll lät höra sig, uppmuntrade honom, och han gick allt längre i sina hänsynslösa anfall mot Antonius. Men för att motstå denne fordrades vapenmakt. C. såg sig därför tvungen att söka stöd hos den unge Octavianus, i hvilken han trodde sig hafva funnit en frihetens kämpe. Jämväl nu blef han dock grymt sviken, ty knappast hade Octavianus med C:s och senatens hjälp tryggat sin ställning, förrän han afkastade masken och förband sig med sin förre fiende Antonius och med Lepidus. Förbundet beseglades genom upprättandet af proskriptionslistor, på hvilka, såsom ett offer åt Antonius' hämndlystnad. C:s namn uppfördes i främsta rummet. Med anledning däraf tänkte C. fly till Grekland, men ändrade detta