Sida 781
Dechamps
bankväsendet vara decentraliseradt, om en mångfald af själfständiga bankinstitut, finnas, framför allt om de finnas å skilda orter. Såsom ett slags teknisk term begagnas decentralisation i betydelse af ett förvaltningssystem, enligt hvilket det största möjliga mått af själfständighet är lämnadt åt underordnade förvaltningsorgan. Decentraliseringen kan bestå däruti, att underordnade, särskildt lokala, ämbetsmyndigheter få ett stort mått af oberoende verksamhet i förhållande till regeringen. Vanligen menar man dock med decentralisation en begränsning af både regeringens och ämbetsmannaorganens befogenheter samt en därmed sammanhängande utsträckning af kommunernas och de enskilde medborgarnas rätt till verksamhet för samhällsändamålet. I de äldre germanska samhällena var den individuella och kommunala själfständigheten så stor, att man kunnat kalla det hela ett förbund af ätter och kommuner. Den decentralisation, som alltså kan sägas hafva varit härskande där och hvilken sedermera, om än under förändrade och mångartade former (feodalism, kommunal själfstyrelse o. s. v.), fortlefde under en stor del af medeltiden, åtföljdes af individuellt själfsvåld, laglöshet, statens svaghet emot inre och yttre fiender samt dess oförmåga att genomföra sådana anordningar, som voro nödiga för det helas och de enskildes väl - allt olägenheter, som förändrade samhällsförhållanden gjorde så mycket kännbarare. Det var därför ett verkligt behof, som var anledning till att på kontinenten, under medeltidens senare skede och början af den nyare tiden, samhällets krafter och befogenheter mer och mer samlades i centralregeringens hand. Där, såsom i Tyskland, utvecklingen skenbart gick i motsatt riktning, blef dock resultatet detsamma. De i förhållande till den ursprungliga centralmakten allt själfständigare delarna bildade faktiskt själfständiga stater, inom hvilka förvaltningen centraliserades. Genom den centralisation, hvilken sålunda försiggick, sattes regeringarna i stånd att genomföra ordning och laglydnad samt att från synpunkten af det allmänna bästa ombilda samhällsinstitutionerna, särskildt i syfte att sammansmälta till ett helt olika delar af riket. Äfven möjliggjordes en stor kraftutveckling emot yttre fiender. Såsom exempel på centralisation plägar nämnas det franska förvaltningssystemet under de mest skilda styrelseformer.
I England har emellertid sedan längre tid tillbaka utbildat sig ett helt annat förvaltningssystem, i riktning af decentralisation. Centralmakten - monarken och representationen - har visserligen den lagstiftande makten utan begränsning och kan till alla delar förfoga öfver de erforderliga medlen för statsändamålets vinnande; men förvaltningen besörjes till väsentlig del af kommunala organ eller genom frivillig verksamhet af enskilda medborgare. Därjämte åtnjuta kommunerna ett stort mått af själfständighet i lokala angelägenheter. Detta system af själfstyrelse återfinnes, i modifierade former, i de samhällen, som genom kolonisation utgått från England. Den höga ståndpunkt i utveckling, makt och välmåga, som anglosaxiska samhällen vunnit, har riktat kontinentens uppmärksamhet på de engelska institutionerna, och man har sökt att i någon mån efterbilda dem genom bevarande af centralmaktens befogenheter i allt, hvaruti enhet och samlad kraftutveckling äro af vikt, men decentralisation i det öfriga. Denna efterbildning har företrädesvis varit en utveckling af kommunal själfstyrelse, men äfven (särskildt i Preussen) medfört folkvalda elements inordnande i den statliga förvaltningsorganisationen. (Jfr Centralisation och Själfstyrelse.) C. G. H.*
Decentralisera (af lat. de, från, och centrum, medelpunkt), egentl. flytta från medelpunkten. Se Decentralisation.
Deception [dise'pjen]. 1. Ringformig, 19 km. lång ö i Södra Ishafvet, under 62° 56' s. br. och 60° 40' v. lgd, tillhörande Syd-Shetlands ögrupp, består af massor af lava och aska af ända till 550 m. höjd, dolda under evig snö, genom hvilken 150 öppningar ständigt utsända ångor och varmt vatten, ön är tydligt randen af en af hafsvattnet fylld krater, som bildar en med ett smalt inlopp försedd utmärkt hamn, Port Foster. D. upptäcktes 1828 af Foster. - 2. (Emos) Liten ö bland Nya Hebriderna, belägen i centrala gruppen, 20 kvkm.
De Cesare [de tjesare], Carlo, italiensk politiker och nationalekonom, f. 1824 i Spinazzola, deltog i de revolutionära sträfvandena 1849-53, erhöll efter Italiens befrielse höga ämbeten i Neapel, där han äfven utöfvat ett flitigt författarskap, hvaraf må nämnas Della scienza statistica (1857), Manuale popolare di economia pubblica (2 bd, 1862) och Le nuove storie (1876).
Dechambre [d9jä'br], Amédée, fransk läkare, f. 1812, d. 1886, uppsatte 1853 "Gazette hebdomadaire de médecine et de chirurgie" och blef 1875 ledamot af Académie de médecine. Mest bekant är D. genom den värdefulla, af honom redigerade Dictionnaire encyclopédique des sciences médicales, som i 100 bd utkom under åren 1864-89. R. T-dt.
Dechamps [de Ja']. 1. Adolphe D., belgisk statsman, författare, f. 1807 i Melle, i Öst-Flandern, d. 1875 i Manage, började sin politiska bana som medarbetare i moderata katolska tidningar och uppsatte tills. med Pierre de Decker tidskriften "Revue de Bruxelles" (1837-50), där han talangfullt förde de moderates talan. Han blef 1834 medlem af representanternas kammare och fick snart anseende för att vara en af landets främste talare. Såsom "rapportör" i kammaren utöfvade han stort inflytande vid organiseringen af folkskolundervisningen 1842 och det katolska prästerskapets officiella deltagande däri. D. blef s. å. guvernör i prov. Luxemburg och 1843 minister för allmänna arbeten samt bidrog som sådan kraftigt till utvecklingen af de belgiska järnvägarna. 1845-47 var D. utrikesminister och blef därefter ledare för den katolska minoriteten. Hans försök att, när liberalerna vid valen 1864 miste sin makt, bilda en ny regering misslyckades, och vid de s. å. företagna nya valen till kammaren föll han igenom. Han inlät sig därefter på vågsamma ekonomiska företag, som kostade honom hans förmögenhet och hans anseende. De förnämsta bland D:s många arbeten äro: Le second empire (1859), L'empire et l'Angleterre (1860), Jules César. L'empire jugé par 1'empereur (1865), La France et 1'Allemagne (s. å.), La convention de Gastein (s. å.), Les partis en Belgique et le nouveau règne (1866) och Le prince de Bismarck et 1'entrevue des trois empereurs (1873). Jfr L. Hymans, "Histoire parlementaire de la Belgique" (5 bd, 1878 -82) och "La Belgique contemporaine" (1884).
Källa: Project Runeberg ·
