Sida 694
Dans
hade 1842-44 anställning vid samma teater och uppträdde därunder i flera större roller, såsom Don Juan och som Almaviva och Figaro i "Figaros bröllop". 1844-45 studerade han för Garcia i Paris. Sedan dess sysselsatte han sig i Stockholm med sångundervisning och instrumenthandel (pianomagasin). Han blef 1851 ledamot af Mus. akad. Han var 1857-92 styrelsemedlem i Dramatiska och musikaliska artisternas pensionsförening. Bland hans sångelever nämnas hans första hustru, Betty Natalia Boye af Gennäs (f. 14 febr. 1822, aktris och sångerska vid K. teatern 1850-51, gift 1853, död 14 nov. 1854), Louise Michaeli, Vendela Andersson-Sörensen och Anna Hellström. -- Bland D:s många Sånger hafva ej få, t. ex. Duellanterna och Statsfången, vunnit popularitet. Flera häften utgåfvos i Tyskland och tillvunne sig där uppmärksamhet, bl. a. Waldblumen von Finnland (1876). Musikaliska konstföreningen i Stockholm prisbelönte 1877 en samling af D:s sånger och lät befordra dem till trycket. D. komponerade äfven operetter: Skomakaren och hans fru (1847), Herr och fru Tapperman (1848), Doktor Tartaglia (1851; omarb. till "Crispinos giftermål", 1878) och Lordens rock (1861), samt utgaf en Sångmethod (1849). Hans kompositioner ega visserligen ej originalitet i högre mening, men utmärka sig för välklingande melodi. Hans för koloratursopran tacksamt arrangerade polskor blefvo mycket sjungna. "Några blad ur Isidor D:s minnesanteckningar" befordrades till trycket 1896. A. L. (E. F-t.)
Dannäs, socken i Jönköpings län, Västbo härad. 4,727 har. 515 inv. (1905). Annex till Bolmsö, Växjö stift, Västbo kontrakt.
Danoman (af mlat. danus, dansk, och grek. mania, galenskap), öfverdrifven beundrare af Danmark och danska förhållanden. -- Danomani, öfverdrifven förkärlek för allt danskt.
Danomani. Se Danoman.
Danrémont [daremå'], Charles Marie Denis, fransk general. Se Damrémont.
Dans, sådan serie af rytmiskt upprepade rörelser, som människan företager med sin kropp och särskildt med lemmarna i takt efter instrumentalmusik eller sång antingen såsom ofrivilligt uttryck af en stark affekt eller för att bereda nöje åt sig och andra eller för att ge något slags sinnebildlig afspegling af känslor och handlingar. Ordet dans kan äfven beteckna dels en melodi, som är gjord för att dansa efter, dels en nöjestillställning, till hvilken man samlas för att dansa. I grunden är dans en instinktmässig yttring af lifskraft och lefnadsglädje, ett medel att bereda aflopp åt det öfverskott af kraft, som ej funnit användning vid arbetet. Det ordnande, sammanfattande elementet i dansrörelserna utgöres af rytmen, hvars natur är en fritt regelbunden upprepning af höjningar och sänkningar. Den rytmiska rörelseprincipen, vidsträckt tagen, genomgår hela skapelsen, skönjes i fåglarnas vingslag, i grönskande kvistars vaggning och sus, vågornas häfning och deras slag mot stranden, himlakropparnas rörelser, växlingen mellan dag och natt samt olika årstider såväl som hos människan själf i pulsslagen, andningen, gången m. m. Detta kan lämna en psykologisk förklaring af rytmens starka inverkan på människosinnet. Hvad nu dansrörelsernas rytm angår, betingas den af omväxlande starka och svagare muskelsammandragningar. Blodet strömmar därunder lifligare till hjärnan, hvilket åstadkommer en angenämt upprymd sinnesstämning. Genom att samma rörelser periodiskt upprepas, hålles kraftförbrukningen inom måttliga gränser, så att en känsla af njutning, af lekens frihet inställer sig. Sinnet förnimmer rörelsernas eftertryck och taktmässighet såsom någonting skönt, hvartill kommer det behagliga däri, att dansfigurerna ofta bilda en cirkel eller en följd af kurvor, samt lustkänslan af att uttrycka något på vackert vis, och intrycket förhöjes af musiken, som frambringar en harmoni mellan ljud och rörelse, hvilken blir rikare, när två eller flera dansa mot hvarandra. I runddans parvis är den omarmande beröringen jämte rotationens därmed sammanhängande fördubbling egnad att öka välbehaget, liksom dansen i allmänhet ger utveckling åt den mänskliga sällskaplighets- och gemensamhetskänslan. Fastän musik ej utgör någon oundgänglig beståndsdel af dansen, beledsagar den nästan alltid denna, äfven om det är i den råaste form såsom rytmiska slag på trumskinn.
Dansen kan alltså sägas vara en idealisering eller stilisering af det hvardagliga rörelseoch åtbördssättet, ungefär så som sången utgör en ideell potentiering af talandet och känslointerjektionerna. I dansen utformar människan tidigast sina primitiva skönhetsideal; den är äldst bland konsterna och i viss mån grundläggande för de öfriga. Till material har den människokroppen själf, hvars rytmiska rörelser påverka fantasien med nya formintryck'
Liksom känslostämningarna ofrivilligt uttryckas i attityder, rörelser och gester, kan också en afsiktlig betydelse inläggas i muskelverksamheten för att mimiskt framställa någonting allmänmänskligt. Bägge förhållandena yppa sig i naturfolkens dans, hvilken äfven kan ge en föreställning om, hurudan de nutida kulturfolkens var beskaffad i dessas barndom. Så påträffar man bland många naturfolk en mängd danser, som framställa kärlekspassionen och ofta bli skamlösa. En betydande roll intaga nästan öfverallt krigsdanserna, som återgifva skedena af en strid mellan beväpnade. (På Madagaskar pläga egendomligt nog kvinnorna, när männen äro ute i krig. dansa en stor del af dagen i den tro, att därigenom skall ingjutas mod hos kämparna.) Djur- (l. jakt-)danser, ofta komiska, som härma något djurs beteende, förekomma exempelvis hos ostjaker, kamtjadaler, tasmanier, Kongonegrer, hottentotter och indianer (dit hör den indianska buffeldansen, se fig. 1). Jordbruket med sådd och skörd bildar äfven ämnet för mimiska danser, liksom hos mera civiliserade folk vinskördefesterna firats under dans. Hos vissa naturfolk framställes på liknande vis arbetet inom olika yrken, såsom i Dahomey, likaså på Tahiti, där man samtidigt sjunger visor om do olika handtverken. En mängd stammar eger danser af religiös eller eljest mystisk innebörd, t. ex. begrafningsdanser, javanesernas maskdanser, där de maskerade föreställa aflidnas andar, samt danser med syfte att utverka bot för sjukdomar eller (såsom hos mexikanska indianer) att nedkalla regn. Själfva den bedöfning och yrsel, som uppkommer af hejdlöst hvirflande dans, har gjort, att dansen ofta betraktats som någonting trolskt och öfvernaturligt. Hvad den yttre beskaffenheten angår, kan man redan på dessa primitiva
Källa: Project Runeberg ·
