Sida 759
David, Västmanlands apostel
krigssignaler och måste afbryta sin krigstjänst, så ofta skötseln af deras landtbruk eller trädgårdsodling nödvändiggjorde det. Emellertid gjorde D. början till upprättandet af en stående här. Den skara, som följt honom på hans äfventyrliga lif i öknen, förblef alltjämt i hans närhet (D:s "hjältar") och ökades med utlänningar ("kereteerna och peleteerna", "kreti och pleti"), så att den utgjorde en ansenlig lifvakt. Dennas anförare var Benaja, medan Joab var anförare för krigshären. I öfrigt förblef Israels gamla författning orubbad. De nya ämbeten, som tillkommo, gällde ordnandet af förhållandena i konungens omedelbara närhet. En sofér (statssekreterare) anställdes för att utfärda alla kungliga skrifvelser, en mazkir (minister eller kansler) hade att föredraga ärenden inför konungen. Ebjatar och Sadok ställdes i spetsen för prästerskapet (2 Sam. 8: 15 ff.). Själf utöfvade D. den högsta rättskipningen (2 Sam. 14: 4 ff., 15: 2 ff.). -- I sitt förhållande till Sauls hus visade D. samma pietet, som han förut ådagalagt mot Saul själf. Den amalekitiske yngling, som dödat Saul, låter han omedelbart nedstöta (2 Sam. 1). Mikal, som efter D:s flykt från Sauls hof, gifvits åt en annan, tog han själf åter till sig såsom sin hustru (2 Sam. 3: 13); detta var tillika en handling af politisk klokhet, ty på detta sätt upprätthöll han förbindelsen med det förra konungahuset. Isbosets mördare fingo själfva plikta med lifvet för sin gärning (2 Sam. 4). Mefiboset, Jonatans son, lät D. hämta till Jerusalem och spisa vid sitt bord -- tillika en handling af politisk beräkning, då D. på detta sätt hade honom ständigt under sina ögon (2 Sam. 9). Då gibeoniterna fordrade utlämnandet af sju ättlingar till Saul såsom försoning för ett af denne mot dem begånget brott, fogade sig D. visserligen efter deras begäran på grund af sin tids föreställningar om skuld och straff, men visade sin skonsamhet genom att icke utlämna Jonatans son (2 Sam. 21). -- Minst lycklig var D. i sina enskilda familjeförhållanden. Skulden därtill låg till stor del hos hans många gemåler och särskildt i hans äktenskapsbrott med Batseba (se d. o.) och undanrödjandet af hennes man Uria. Straffet för faderns synder kommer bl. a. i form af barnens liknande synder. Amnons kränkning af halfsystern Tamar drager efter sig Amnons mord af Absalom, helbroder till Tamar, och Absaloms flykt till dennes morfader, konungen i Gesur. Återkommen börjar Absalom arbeta på uppror mot fadern, hvilket har till följd, att D. måste fly och Absalom mot faderns vilja nedgöres af Joab. I upproret torde äfven den gamla spänningen mellan Juda stam och de nordliga stammarna ha haft någon del, och samma spänning framkallar efter dess kufvande ett nytt under ledning af benjaminiten Siba (2 Sam. 11--20). -- Under dessa svåra förhållanden fick D. tillfälle att ytterligare visa sina personliga egenskaper, särskildt föreningen af sin varma tro och förtröstan på Gud och sin klokhet vid begagnandet af händelserna. -- D:s sista stunder förmörkades af striden om tronföljden. Adonia, efter Absaloms död den äldste af D:s söner och sålunda arfsberättigad till tronen, hade på sin sida fältherren Joab och prästen Ebjatar; Salomo understöddes, förutom af sin moder Batseba och profeten Natan, af prästen Sadok och anföraren för lifvakten. Konungens utslag till förmån för Salomo synes hufvudsakligen ha bestämts af Batseba och Natan (1 Kon. 1--2).
D:s betydelse för Israel består däri, att han gjort det till ett enda rike under en gemensam konung, med en politisk och religiös medelpunkt, Jerusalem. Därmed främjade han på ett betydelsefullt sätt den nationella enhetskänslan; Sauls konungadöme gällde icke hela Israel. Genom att utvidga rikets gränser gjorde han vidare Israel till en makt, som ingaf respekt bland de omgifvande småstaterna; en sådan omfattning hade Israels rike aldrig tillförene haft och fick det aldrig mer, om man undantager ett kort uppsving under den senare makkabeertiden. Denna nationella glansperiod blef sedan en stående modell för den följande tidens framtidsförhoppningar, liksom D. själf i sin ställning till Gud och hans sändebud blef idealet för en konung i Israel, så att den väntade ideale fursten på hans tron (Messias) kunde skildras som en andre David. För den senare judendomen framstod D. jämväl som en framstående psalmdiktare, och traditionen har till sist hänfört alla psalmer i kanon till honom. I den hebreiska texten angifves han dock såsom författare endast till 73; den grekiska texten (Septuaginta) tillägger honom 83 psalmer. Denna tradition hvilar helt visst på den sanningen, att D. var en man ej blott med djup religiös känsla, utan äfven med framstående musikalisk och poetisk begåfning (jfr 2 Sam. 1: 19, sorgekvädet öfver Sauls och Jonatans död; 3: 33: öfver Abners död). Men lika säkert är, att D. icke kan vara författare till alla de honom tillagda psalmerna i kanon. T. o. m. varsamma forskare äro osäkra, huruvida Psaltaren innehåller någon enda psalm (t. ex. 18) af D., åtminstone i ursprungligt skick. E. S-e.
David (den helige), Västmanlands apostel, var, enligt traditionen, en kluniacensmunk af engelsk börd och lär hafva kommit till Sverige på 1020-talet. Han arbetade såsom missionär först i södra delen af landet och sedan i Västmanland samt hade där sitt stamhåll på det ställe i Snefringe härad, där Munktorps kyrka nu står. I kyrkans grannskap finnes en källa, i hvilken han lär hafva
David den helige (från en stentafla i muren på Västerås domkyrka).
Källa: Project Runeberg ·
