Sida 181
Cimabue
ega alltid förmåga af ställflyttning. De flesta ciliebärande växtceller äro fortplantningsceller, antingen så, att de hvar för sig kunna gro och gifva upphof åt nya individer -- de benämnas då zoosporer, zoogonidier eller svärmsporer --, eller så, att två och två eller någon gång flera förena sig med hvarandra och därefter gro -- de kallas då gameter --, eller slutligen så, att de tjänstgöra som befruktande celler, hanceller -- de benämnas då anterozoider eller spermatozoider. (Jfr Befruktning, fig. 1--4 och 7--10.) Cilier hos näringsceller förekomma hos de alger, som tillhöra grupperna Volvocineæ och Peridineæ, hos flagellater samt hos bakterierna. Cellerna äro där ej nakna, utan cilierna skjuta ut genom små öppningar på cellväggen. Se vidare Blefaroplast. V. W. (H. Hn.)
Ciliofiagellatæ, bot. Se Dinoflagellatæ.
Cilli (slovenska Celje), stad i nedre Steiermark, vid Sann, en biflod till Drava, samt vid järnvägen Wien--Trieste. 6,743 inv. (1900). I och omkring staden finnas zinkhytta, järnbruk, bly- och zinkgrufvor, stenkolslager m. m. Betydlig handel. -- C. är den gamla romerska kolonien Claudia Celeja, som var hufvudorten i mellersta Noricum. Ännu i 12:e årh. funnos stora ruiner af denna koloni. 1314--1457 tillhörde staden grefvarna af Cilli. Slovenernas fordran att få slovenska parallellklasser vid det dittills uteslutande tyska gymnasiet i C. föranledde i juni 1895 koalitionskabinettet Windisch-Grätz’ fall, emedan tysk-liberalerna, som motsatte sig saken, öfvergåfvo koalitionen. Den 11 juli s. å. beslöt österrikiska riksdagens deputeradekammare villfara slovenernas fordran.
Cima [tjīma], it., bergspets ingår i namnen på åtskilliga bland de italienska alpernas toppar, såsom Cima d’Asta i Tridentinska alperna, mellan Fleims- och Sugan ad alarna, 2,848 m., Cima Tosa i Brenta-gruppen, 3,176 m., Cima Dodici i Vicentinska alperna, 2,338 m., Cima di Presanella i Adamello-gruppen, 3,546 m., Cima di Castello i Bernina-alperna, 3,402 m., Cima di Jazzi i Penninska alperna, 3,818 m., Cima dei Gelas i Hafs-alperna, 3,153 m.
Cima [tjīma], Giovanni Battista da Conegliano, kallad C., italiensk målare af venezianska skolan. Hans födelse- och dödsår äro okända. Han utbildade sig under inflytande af Giovanni Bellini och Antonello da Messina samt var verksam i Venezia och Friuli, enligt data på hans taflor 1489--1516. Hans framställningar ega drag af plastisk stränghet med ofta hård modellering och kantiga draperiveck, men Bellinis inverkan visar sig i färg och komposition. Figurerna framträda klart mot det vackra landskapet, till hvilket motivet hämtats från Friulis bergsluttningar. Präktigast ter sig hans konst i tronande madonnor, med symmetrisk anordning under öppen renässans-arkitektur. Hans äldsta bibehållna tafla är Maria med Jesusbarnet i en marmorsal med veranda, jämte Jacobus d. ä. och Hieronymus (1489, utförd i tempera, nu i Vicenzas galleri). Minst bunden i uppfattningen är af hans taflor en Madonna med barnet i Louvre, omgifven af Johannes döparen och Magdalena, med känsligt målade, ädla figurer, glänsande färg och ett härligt landskap. C. R. N. (O. G--g.)
Cimabue [tjimabo′e], Giovanni, italiensk målare, Giottos lärare, f. omkr. 1240 i Florens, d. där kort efter 1302, har blifvit kallad den moderna målarkonstens fader. Ehuru han icke mäktade frigöra sig från bysantinismens konventionella framställningssätt, var han likväl bland 1200-talets målare den, som bäst lyckades att med de ärfda traditionerna förena ett kraftigt natursinne, att föra behandlingen af draperiet framåt och att i de sjablonmässiga figurerna ingjuta lif och uttryck, ja t. o. m. skönhet. Madonna de’ Rucellai. Hans förnämsta verk äro två stora madonnor, målade å guldgrund, på trä, i Florens (den ena i konstakademiens galleri, den andra och bättre, Madonna de’ Ruccllai, i kyrkan S. Maria Novella), och en tredje, härstammande från Pisa, i Louvre, hvilka gjorde epok i den kristna konstens historia, samt de numera af tiden illa åtgångna freskerna i den öfre delen af S. Francesco i Assisi, den första kyrka i gotisk stil i Italien. Denna består af en dyster underkyrka, byggd öfver helgongrafven, med breda kor på sidan om midtskeppet, och en ljus och glad öfverkyrka, som är enskeppig med tvärskepp; det är i denna, som C. hufvudsakligen framträdt som freskomålare. Honom tillskrifvas de tre dekorerade hvalfven i långhuset, där han utfört medaljongbilder af heliga personer och i hörnen änglar. Dessutom
Källa: Project Runeberg ·
