Sida 659
Danelagen
Konstantinopel. För en tid framåt blef Venezia den förnämsta makten i Levanten och behärskade världshandeln. D. afled 1205 och begrofs i Sofiakyrkan i Konstantinopel. Se Norden, "Das papsttum und Byzans" (1903).
2. Giovanni D., doge 1279-89, värnade kraftigt Venezias oafhängighet gentemot påfvestolen; han skall hafva slagit de första sekinerna.
3. Francesco D., doge 1328-29, förskaffade Venezia fast fot på italienska halfön, i det han bl. a. fråntog Mastino II della Scala af Verona Treviso och Bassano.
4. Andrea D., f. 1310, doge 1343-54, försvarade mot turkarna de venezianska besittningarna i Arkipelagen. För att krossa Genovas ställning vid Svarta hafvet förenade han sig senare med turkarna, och Venezia hade därefter en tid bortåt en obestridd hegemoni i Orienten. Efter 1348 började Genovas inflytande vid Svarta hafvet åter att stiga, men genom ett förbund med den grekiske kejsaren Johannes Kantakuzenos och med Neapel lyckades D. åter stäcka dess makt. Från D:s tid härröra två stora venezianska samlingar af traktater med resp. österns och västerns makter, Liber blancus och Liber albus, samt ett historiskt verk, Chronicon Venetorum, som behandlar Venezias historia från äldsta tider till 1280. Se Simonsfeld, "Andr. D. und seine geschichtswerke" (1876). - Till samma släkt som dogerna hörde Girolamo D., politiker och historiker, den siste af ätten, f. 1796, d. 1866 såsom direktör för det stora statsarkivet dei Frari. Han författade ett stort arbete öfver Venezias senaste historia, La caduta della repubblica di Venezia ed i suoi ultimi cinquant'anni (1855). A. B. B. (T. H-r.)
Dandolo, Tullio, grefve, italiensk skriftställare, son till kemisten och agronomen Vincenzo D. (f. 1759, d. 1819), f. 1801 i Varese, d. 1870 i Urbino, företog åtskilliga resor, som han vidlyftigt beskref. Sedermera sysselsatte han sig med historiska forskningar och författade, i strängt kyrklig anda, en mängd historiska skrifter, bland hvilka må nämnas Roma e 1'imperio sino a Marco Aurelio (1844), hvars sjätte del är känd under namnet Cristianesimo nascente (1854; 2:a uppl. 1871), samt Il secolo di Leone X (3 bd, 1861-68).
Dandy [dä'ndi], eng. (härledningen obekant), öfverdrifvet elegant och i sättet något tillgjord herre med fina vanor, modenarr, sprätt, snobb.
Daneau [-nå] l. Danseus, Dannæus, Lambert, reformert teolog, f. 1530 i Beaugency, af katolska föräldrar, egnade sig till en början åt rättsvetenskapen, öfvergick 1560 till protestantismen och begaf sig då till Genève för att under Calvins ledning studera teologi. Sedan verkade han först som pastor i Gien, därefter som predikant och professor i Genève, Leiden, Gent, Orthez och slutligen i Castres, där han 1595 afled. Bland hans många arbeten förtjänar hans Ethices christiance libri tres (1577) särskildt uppmärksamhet såsom det första, betydande försöket inom de protestantiska kyrkorna att gifva en systematisk framställning af den teologiska etiken såsom en gentemot såväl dogmatiken som den filosofiska etiken själfständig vetenskap. D., som var en af sin tids främste reformerte teologer, representerade både i teori och i kyrklig praxis den strängaste kalvinismen, hvaraf särskildt i Leiden svåra konflikter förorsakades, och uppträdde såsom en särdeles stridbar polemiker såväl mot katolicism som mot lutheranism. E. Bg.
Danebrog och Danebrogsorden. Se Dannebrog och Dannebrogsorden.
Danegäld l. Danagäld (eng. danegeld) kallades i England den skatt, som pålades folket första gången omkr. 990 för att friköpa det från de danske vikingarnas angrepp, senare, då danska krigare trädde i den engelske konungens tjänst, för att underhålla dessa. Sedan England 1016 helt och hållet kommit under en dansk konungs herravälde, var det namn på den skatt, som kräfdes för att underhålla hans stående här. Slutligen begagnades namnet om en utomordentlig skatt, utan minsta förbindelse med danerna, till midten af 1100-talet. E. Ebg.
Danehof l. Danahof kallades under 1200- och 1300-talen i Danmark den för hela riket gemensamma församling, som framgick ur de under Valdemarerna hållna sammankomsterna mellan konungen och rikets stormän (i synnerhet af hirdmansadeln) och som trädde i stället för de tidigare landstingen, hvilka representerat de särskilda landskapen. Fasta former hade denna riksdag (lat. consilium och parlamentum) icke, men 1282 nödgades Erik Klipping lofva, att danehof skulle hållas årligen i Nyborg, och detta löfte upprepades sedan i alla handfästningar ända till 1376. Visserligen hölls löftet ej alltid, men vanligen egde danehof rum, ehuru ej alltid i Nyborg. 1326 tycks benämningen vara fastslagen; förut nyttjades endast namnet hof. Vid danehofvet kunde konungen ställas till ansvar för sina handlingar och domar; äfven hirdmännen kunde där dömas för sitt förhållande till konungen. Det var både världsliga och andliga stormän, som samlades till danehofvet, medan däremot allmogen uppträdde endast som åskådare. 1413 inkallades ett danehof som ett slags riksdomstol, men annars upphörde det under Erik af Pommern, då riksrådet utvecklade sig och aflöste detsamma, ett förhållande, som fastställdes under Kristian I, och senare trädde herredagarna, möten mellan riksrådet och adeln, i stället. Se Anna Hude, "Danehoffet og dets plads i Danmarks statsforfatning" (1893), och L. Holberg, "Konge og danehof i 13. og 14. aarh." (1895). E. Ebg.
Danelagen l. Danalagen (angls. Dena lagu) kallades i medeltiden och senare den "danska lag", som under några århundraden gällde inom den del af England, hvilken på 800-talet hade eröfrats af nordiska vikingar (hufvudsakligen danskar); stundom tänkte man därvid tillika på själfva landområdet, ehuru ordet då ännu ingenstädes brukades i denna betydelse ensam. Det är först historieskrifvare under 1800-talet, som fullt bestämdt använda ordet (eng. vanligen Danelagh) i rent geografisk bemärkelse. D:s område skulle enligt ett fördrag, som efter en lång följd af krig afslöts (878) i Wedmore i
Källa: Project Runeberg ·
