Nordisk familjebok. Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas

äfven som surrogat för kaffebönor. - Växten odlades redan i forntiden ai romarna. Den uthärdar lätt torka och trifves på ställen, hvarest bönor, ärter och linser vissna. Cicer arictinum. A ett stycke af den blommande växten, B balja, C frö. Ldt. (G. L-m.)

Cicero, boktr., en tryckstil, som i kägeln håller 6 kvartpetit l. 12 typografiska punkter och alltså står (exempel: Cicero) mellan korpus och mittel. Den nyttjades förr mycket till boktryck. Namnet uppkom däraf att Ciceros bref var det första arbete, som trycktes med denna typsort (af Konrad Sweynheym och Arnold Pannartz i Rom, 1467). Jfr Boktryckarkonst, sp. 969.

Cicero. 1. Marcus Tullius C., romersk statsman, talare och skriftställare, föddes 106 f. Kr. nära Arpinum (nu Arpino). Hans fader tillhörde riddarståndet, och på dennes idylliskt belägna landtgård tillbragte han sin ungdom. Tidigt blef han, jämte sin broder Quintus, af fadern medförd till Rom, där barnen fingo undervisning af grekiska lärare. Det visade sig snart, att den unge Marcus hade ovanligt rika anlag. Genom faderns förbindelser bereddes honom tillfälle att umgås med och åhöra Roms store talare, bl. a. Crassus, och så utbildades redan tidigt hans håg och fallenhet för talarkonsten. År 91 anlade han toga virilis (manlig toga), hvilket betecknade hans inträde i det offentliga lifvet. Därefter vistades han hos augurn Q. Mucius Scævola och, efter dennes död, hos hans broder, öfversteprästen, för att genom deras ledning och föredöme lära känna det romerska rätts- och samhällsväsendet samt utbilda sig för medborgerliga värf. År 89 deltog C. i marsiska kriget, hvarefter han återvände till Rom och där fortsatte sina studier. Dessa omfattade särskildt retorik och filosofi, i hvilket senare ämne epikuréen Faidros samt nya akademiens hufvudman, Filon, och stoikern Diodotos voro hans lärare. I den grekiska diktkonsten invigdes han af skalden Archias. Till de teoretiska studierna kommo besök på forum, för åhörande af rättegångar och politiska förhandlingar, samt på teatern, där han fick se och höra dåtidens störste mästare i ädelt föredrag, Aisopos och Roscius. Dessutom idkade C. flitigt taloch skriföfningar. Det var genom att på detta sätt skaffa sig både sakkännedom och formell färdighet, som han förberedde sig för talarkallet. Under Sullas diktatur började han offentligt utöfva verksamhet såsom talare. Det första brottmål, hvari han uppträdde, var amerinen Sextus Roscius' sak (80). Försvaret för denne, hvilket var förenadt med stor fara, enär en mäktig gunstling hos Sulla gynnade motsidans intresse, väckte stort uppseende, och den unge C. betraktades nu såsom en framtidsman, i synnerhet af folkvännerna. Kort därefter företog C. en resa till Grekland och Asien för att stärka sin något vacklande hälsa. I Aten knöt han med romaren T. Pomponius Atticus en vänskapsförbindelse, hvilken sedermera tilltog i styrka. Efter två års frånvaro återvände han till Rom med stärkta kroppskrafter. Nu beträdde han den politiska banan; år 75 var han kvestor, 69 edil och 66 pretor. Kvesturen på Sicilien förvaltade han med sådan skicklighet och hofsamhet, att sicilianerna år 70 åt honom uppdrogo att anklaga f. d. pretorn C. Verres, som under tre år hade misshandlat och utplundrat dem. C. fick därvid ett ypperligt tillfälle att göra bruk af sin talkonst. Också lyckades det honom att samla så många och viktiga bevis, att Verres, fastän han hade mäktiga gynnare, förskräckt af sin motståndares kraft och fasthet, snart gaf sin sak förlorad. Äfven i andra mål, särdeles i försvarstal, uppträdde C. med skicklighet och framgång. Han visade sig mäktig såväl att öfvertyga som att gripa åhörarna, och därför stadgades mer och mer hans rykte som en talare af första ordningen. Mot hans sakförarverksamhet kan visserligen framställas berättigadt klander, men detta träffar mindre honom själf än tidsandan, som af advokaterna framför allt fordrade skicklighet och kraft samt öfversåg med bruket af mindre lofvärda medel och med principlöshet. C. själf sade en gång, då man förebrådde honom, att han yttrade raka motsatsen af hvad han förut yrkat: "man misstager sig, om man tror sig i våra tal finna ett uttryck af våra personliga åsikter: det är saken och omständigheterna som tala, icke människan och talaren". En verksamhet, som leddes af dylika grundsatser, måste nödvändigt utöfva ett mindre hälsosamt inflytande på karaktären. Också är det märkbart jämväl i C:s politiska lif. att han alltför mycket hyllade omständigheternas makt och gjorde sig skyldig till brist på hållning och följdriktighet. Sitt första politiska tal höll C. såsom pretor, nämligen till försvar för Manilius' förslag att gifva Pompejus öfverbefälet i kriget mot Mithridates, sannolikt förmådd därtill af hoppet att vinna