Sida 205
Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalssprak. C. I hvilka afseenden är normalprosan omständligare?
just den åhörare eller läsare, till hvilken han vänder sig, kan förutsättas som bekant.
Att vid muntlig eller skriftlig framställning oafsiktliga luckor i det logiska sammanhanget kunna förekomma, beror hufvudsakligen på tankespråkets egendomliga beskaffenhet. Ty vanligen blifva vissa af länkarna i tankegångens kedja icke tänkta i ord, utan blott svagt kända eller anade; de tränga alltså icke upp till full aktualitet i medvetandet (nå icke öfver »medvetandets tröskel»), så framt man icke vid talandet eller skrifvandet pröfvar sin tankeföljd från åhörarens eller läsarens ståndpunkt och tillser, om något fattas, som den andre behöfver för att kunna förstå. Det är klart, att en sådan pröfning lättare och säkrare kan företagas, när man skrifver, än när man talar, och att således skriften skall förete färre logiska luckor än det oförberedda talet.
Vidare böra vi erinra oss, att förhållandet mellan det inre och det yttre språket på annat sätt kan föranleda logisk ofullständighet i framställningen. Det händer ju ofta den talande, att han icke vill kläda alla sina tankar och motiv i ord, utan behåller några för sig själf -- t. ex. emedan de äro alltför krasst egoistiska. Men då i alla fall de ord, som han verkligen säger, tillhöra den tankekedja, af hvilken vissa led ej komma fram, förefalla de
Källa: Project Runeberg ·